Idag är en sådan dag, då allting blir fel. Då bråken och skriken blir, fler och fler.

Orken den sinar, tålamodet är slut. Jag önskar jag kunde krypa, under en bro!

När barnen har somnat är orken, helt slut. Jag ligger sen vaken och frågar rakt ut ”när ska det vända? När blir det bra? Hur ska jag orka detta var dag?” Tårarna rinner och själen känns tung, där jag sitter i mörkret och ropar på Gud.

När tårarna torkar, tar samvetet vid. ”Du vet att det funkar, när du håller dig lugn. Du kan inte sluta, de behöver dig nu. Du måste fortsätta du har inget val. Ge inte upp hoppet, det vänder nog snart”

Jag sitter i mörkret, ensam igen. Lugnet har lagt sig, över min själ. Jag lyssnar i mörkret och hör min familj. Jag kan inte lämna dem ens om jag vill, de är ljuset i mörkret, även jobbiga darr. Om vi fortsätter kämpa blir det nog bättre rätt snart.

Jag smyger sen sakta in till min son, han har äntligen somnat och vilar ett tag. Smyger sen vidare, till nästa rum, där ligger min flicka och sover en stund. Går sedan vidare in till min säng, där vaknar min älskling och tittar på mig. Jag kryper in till honom och får en stor kram, han viskar försiktigt ” det kommer bli bra, vi måste va starka det vänder nog snart. Nu måste vi sova de vaknar nog snart” jag blundar och tänker  ” snälla sov ett bra tag, jag måste få vila för att ta nya tag”

Skrivet av: Ana Lazo Almgren