Vad är rätt och vad är fel? Och vem bestämmer det?

Det är nog inte många av er som har missat alla de debatter, artiklar och forskare som ständigt diskuterar diagnosen ADHD i media. De flesta artiklar handlar om samma sak, är detta en verklig diagnos och bör man verkligen medicinera barn för att de ska kunna passa in i mallen.

Jag kan inte tala för någon annan än mig själv och min familj. Men jag blir både arg, trött och ledsen när jag läser dessa artiklar. Alla vi som lever med en eller flera individer med svårigheter inom det som heter ADHD, vet att detta är en verklig diagnos.

Det är en sak att vara lärare, läkare, farmor, mormor osv, till ett barn med dessa svårigheter och en helt annan att vara förälder till ett barn med dessa svårigheter.  Jag tror att det kan vara väldigt lätt att döma en förälder som väljer att medicinera sitt barn, men även lika lätt att döma en förälder som väljer att inte medicinera sitt barn.

Jag tänkte att jag skulle dela med mig av min historia kring detta.  Jag kommer inte gå in på själva utredningen och resan dit, då den historien är väldigt lång. Den får jag ta en annan gång.

Min son är idag 9 år gammal han fyller 10 år i december. Han fick sin diagnos som femåring efter många års kämpande för att få en utredning. Under hela utredningen funderade jag och min man fram och tillbaka kring medicinering. Efter mycket så bestämmande vi oss för att inte medicinera. Läkaren på BUP (barn och ungdoms psykiatrin) förklarade lite om medicinering och vilka alternativen som fanns, vi förklarade vilket beslut som vi tagit och det var inget mer med det. Läkaren sa att vi kunde höra av oss om vi vid ett senare tillfälle skulle bestämma oss för att pröva att medicinera.

Vi hade redan innan diagnosen fastlades misstänkt att sonen hade ADHD, vi letade efter information på internet och provade olika saker. Som förändrad kost vi tog även bort socker så långt det var möjligt, vi försökte köpa köra hemlagat så långt det gick. Vi försökte köpa livsmedel med mindre konserveringsmedel, inga färgämnen osv men inget hjälpte.

Sonen har alltid varit hyper, som femåring klättrade han fortfarande på ALLT!! Vet inte hur många gånger han höll på att få bokhyllan över sig fast den var fastskruvad i väggen. När han åt satt han aldrig på stolen mer än 5 min åt gången, han var under bordet, på bordet, bakom stolen osv. Jag tror inte att vi hade en enda måltid då jag inte fick hämta han åtminstone än 4 gånger. Att sitta och titta på en film fann inte på kartan, filmen fanns på i bakgrunden och han satte sig ner för att titta i några minuter för att sen gå vidare till nästa aktivitet.

Utbrotten var vardagsmat, han fick utbrott på 1-2 timmar och hade han en dålig dag så var de längre. Under utbrotten skadade han sig själv eller sin syster, vi fick försöka hindra honom från att skada sig själv och sin syster och under de svåraste utbrotten fans inget annat alternativ än att försöka hålla i han utan att skada han.

Ett par månader efter att sonen fick sin diagnos hände något som fick oss att tänka om. Sonen hade under en längre period varit ganska stressad då det snart skulle bli en stor förändring, han skulle börja i förskoleklass. En dag när vi hämtade på förskolan möttes jag av en pedagogerna som ville prata med mig. Det visade sig att sonen haft en väldigt dålig dag, han hade puttat ner ett annat barn så att de barnet skadat sig. Han hade inte sagt  ett ord efter den incidenten utan bara svarat med ljud. Vägen hem var hemsk, han ville inte något sprang ifrån mig ut på gatan och bara skrek. När vi kom hem kom det stora utbrottet som jag viste skulle komma, när han lugnat sig efter ca 4 timmar låg han bara i sängen och grät. Hela den natten upprepade han samma sak om och om igen tills han somnade av utmattning. Det han sa var ”mamma jag vill inte leva, jag vill inte finnas, jag vill inte vara Victor. Jag är dum och jag vill inte finnas”

Att höra sin femåring säga att den inte längre vill leva är som att få en kniv rakt in i hjärtat. Det var som om hela min värld stannade och jag kunde inte andas, jag grät hela den natten och sov inte en blund. Där efter bestämde jag och min man oss för att ge medicineringen en chans. Vi ringde läkaren och fick en tid. Läkaren förklarade det så här för oss. Ett ”normalt” barn har en inlärning på ca 11 månader, eran son har en inlärning på ca 4-5 månader.

Så kom den stora dagen då vi skulle pröva medicinen, han skulle börja med concerta 18 mg. Jag kände mig som världens sämsta mamma som inte klarade av att se till att mitt barn mådde bra. Jag minns att vi hämtade ut medicinerna på en fredag eftermiddag för vi skulle börja på helgen. När vi kom till apoteket så kommenterar personen i kassan medicinen genom att säga ”ni är medvetna om att detta är väldigt starka mediciner och att de inte är testade på barn”. Jag vet inte hur jag kunde hålla mig men när vi kom ut i bilen bröt jag ihop totalt. Den ända tanken jag hade i mitt huvud var att jag var en hemsk mamma som valde att medicinera min son.

Så kom lördagen och vi skulle ta första tabletten, läkaren hade sagt att vi skulle se en stor skillnad direkt då sonen hade så ”grova” svårigheter. I början av dagen tyckte jag inte att jag såg någon skillnad, han hade fortfarande svår att sitta still vid frukosten och sprang iväg från bordet flera gånger.

Efter frukosten ville han titta på sin favoritfilm (bilar), han hade sett den filmen flera gånger per dag i säkert sex månader. Jag satte igång filmen och vi satte oss i soffan, det första jag reagerade på var att han satt kvar efter fem minuter. Det andra jag reagerade på var att han började ställa frågor om det han såg, han började kommentera saker som han såg.

Det var då det slog mig, det var i just då som jag faktiskt för första gången förstod hur mycket han faktiskt hade gått miste om. Det var då jag insåg att jag för första gången hade gett min son en chans att klara av den värld som han tvingades leva i.

Det jag kan säga är att jag på allvar tror att min son inte skulle fixa skolan så bra som han trots allt gör, om han inte hade haft sina mediciner. Missförstå mig inte Jag håller fortfarande andan och ber till alla högre makter som jag kan komma på varje gång som han behöver höja dos. Idag är han snart 10 år och medicinerar för både ADHD och ångest samt sömnsvårigheter. Min förhoppning är att det kommer en dag då han inte behöver alla dessa mediciner, att han ska klara av att leva ett medicin fritt liv. Men som läget är just nu behöver han sina mediciner, inte för att jag eller omgivningen ska klara av att hantera honom. Utan för att han ska klara av att leva i en värld som inte klarar av att förstå honom.

Tro mig mediciner är inte hela lösningen, medicinen gör inte mina barn fria från sina svårigheter. ADHD medicinen hjälper min son att kunna rikta sin koncentration, att kunna hitta tillräckligt mycket ro i kroppen för att kunna sitta och jobba en hel lektion. Det är ett längre mellanrum mellan tanke och handling, vilket ger honom en möjlighet att avlägsna sig från en situation som annars kan bli väldigt jobbig. Ångest medicinen tar inte bort all ångest, den dämpar det värsta och gör hans rädslor hanterbara. Den hjälper honom att inte reagera aggressivt mot sig själv och andra.

Kunskap och förståelse är också viktigt, social träning, rutiner och mycket mer i kombination med mediciner är det som JAG vet hjälper mina barn. Medicinen ger sonen en möjlighet att avlägsna sig från en konflikt, men det är vi vuxna som måste hjälpa honom hitta rätt verktyg för att han en dag ska kunna hantera den situationen utan vuxet stöd

Trots att mina barn medicinerar är vardagen svår. Utbrotten finns kvar, inte lika frekventa och inte lika våldsamma, rädslorna finns kvar men det går att hitta kompromisser och panikattackerna är färre. Han har fortfarande sömnlösa nätter och sover max 4 timmar åt gången, men han sover. Maten är fortfarande ett stort problem för dottern men hon äter det hon tycker om, hon har stora svårigheter med det sociala men hon har några få vänner i skolan.

Min pojke är en kämpe han faller men han reser sig upp, han älskar livet och vill veta hur allting fungerar. Han är omtänksam och vill hela tiden allas bästa. Han kämpar inte bara mot sina svårigheter utan även mot människors okunskap. Han är smart, kreativ och nyfiken.

Min dotter är även hon en kämpe, hon ser alltid det positiva i saker. Hon är envis, kreativ och tänker alltid utanför ramarna. Hon kan ge vem som helst svar på tal och hon har alltid en lösning oavsett problemet.

Mina barn är mina hjältar. De har lärt mig så mycket om livet, båda två på olika sätt. De får mig att skratta och gråta. Men trotts alla svåra och jobbiga stunder så finns det inget jag inte skulle göra för dem.

Jag har tappat räkningen på alla negativa kommentarer vi har fått för att vi väljer att medicinera våra barn. Det är allt från närmaste omgivningen, läkare, lärare och apotekspersonal som har en åsikt om detta. Jag har till och med fått höra att ”jag misshandlar” mitt barn då jag väljer att medicinera.

Ångesten och känslan av att vara en dålig mamma finns kvar. Men så mins jag den där första dagen och då vet jag att vi tagit rätt beslut för våra barn.

Jag vet även att många som väljer att inte medicinera sitt barn, stöter på mycket fördomar. Av andra anledningar, det gör det inte mindre jobbigt. De har precis som jag gjort ett val, ett vall som kräver lika mycket mod som det som jag och min man tog.

Därför ber jag er kära läsare att nästa gång ni möter en förälder, som medicinerar eller inte medicinerar sitt barn för ADHD eller något annat. Stanna upp  ett tag och tänk, för du vet inte hur många känslor som ligger bakom det beslutet. Vi gör alla vårt bästa och vad ger mig eller någon annan rätten att tro, att vår väg är den rätta vägen för alla.

 

OBS!! Bilden är lånad från internet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s