Hur gör man för att orka?

Alla har vi perioder i livet som är prövande på olika sett.

Som förälder till barn med speciella behov, lever man under konstant stress.

Det är möten med skolan, Bup, lss, hab, försäkringskassan osv. Sen har man ett jobb som måste skötas (eftersom man måste bo och äta), hemma ska det städas, lagas mat, tvättas, diskas osv. Utöver detta ska det ordnas scheman, läxor, få barnen att duscha (här hemma är det krig för att få barnen att duscha), sova osv.

Allt detta är vardagsmat för oss, sen kommer det även svåra perioder (som när bilen går sönder).

En vanlig fråga som jag brukar få, när jag försöker förklara vår vardag är. Hur orkar du?

Svaren brukar bli ”man lär sig, jag har inget annat val eller man få ta en dag i taget”

Men faktum är att jag inte orkar. Jag är trött JÄMNT, stressad KONSTANT och TOTALT utmatad.

Jag bryter ihop ungefär en gång var tredje månad. Gråter, skriker och undrar varför livet är så orättvist som har gett mina barn dessa svårigheter.

Sen tar jag mig samman och påminner mig själv om alla de bra stunder som vi faktist har. Alla de underbara saker som jag faktist har. Två underbara barn och en underbar man. Ett jobb, hem och mat på bordet.

Och så börjar jag om igen tills jag faller nästa gång.

Min största rädsla är att jag en dag kommer falla utan att kunna resa mig så lätt. Den där berömda väggen har kommit väldigt nära ett par gånger.

Hur gör man för att orka?
Jag försöker ta vara på alla stunder som jag kan få för mig själv. Som promenaden till och från bussen (till och från jobbet). Gå upp två timmar innan barnen för att fixa mig i ordning samt äta frukost i lugn och ro.
Jag försöker läsa en bra bok på kvällen när jag väntar på att barnen ska sova.

Men man måste hitta sitt eget sätt att ta igen sig. Och få varenda liten minut att räknas.

Hoppas ni hittar era egna stunder av lugn. Dela gärna med er av era tips.

Glöm inte att prenumera på bloggen/Npf mamma

IMG_0017.JPG

OBS! Bilden är tagen från internet.

9 reaktioner på ”Hur gör man för att orka?

  1. Tack för att du oxå har det jobbigt. Missförstå mig rätt nu, men det är så skönt när ngn annan oxå kämpar i vardagen. Inte bara jag. Jag blev sjukskriven för 3 veckor sedan för att jag just nu inte orkar med min vardag/mitt jobb pga att det är hemskt mkt runt min son just nu. Jag är ensam kämpande vuxen i hans liv och nu är det minst 1 möte i veckan (oftast 2) med hab, BUP, soc eller special pedagog. Det blev droppen när min chef frågade om jag kunde avboka mitt möte med team Olmed. ”Nej det går inte för min son kan inte gå i sandaler i oktober och vi kan inte handla skor på helgen eller i vanliga affärer som alla andra”
    Så tack för att du oxå har det jobbigt.

    Liked by 1 person

  2. Oj vad jag känner igen mig i allt du skriver. Känner precis likadant, man kör på så det ryker och så krasch landar man och bryter ihopa ett tag sen reser man sig igen och igen och igen. Hur länge kommer man orka egentligen? Min 11 åriga son fick diagnos autism i barndomen i somras. Vi kämpar massor med honom och hans två brödrar en på 3.5 och storebror som är 15. Ständiga bråk mellan dem alla. Ibland känns de som att man är en robot. Tack för givande läsning på din blogg.

    Gilla

  3. Här är en till NPF-mamma som känner igen sig. Det går nog inte att förstå den stress vi familjer upplever på daglig basis med barn med NPF. Jag orkar inte längre förklara för andra hur det är. Vår dotter fick sin diagnos Autism – Autistisk syndrom, ADD samt Tvångssyndrom förra veckan efter flera års kamp för en diagnos. Nu är den kampen över och vi träder in i en ny fas i våra liv. Jag är heltidsförtidspensionär och inser att jag är ”lyckligt lottad” som slipper korkade chefer på jobbet. Jag passar på att hämta energi de gånger jag cyklar till affären eller till min egen läkare/psykolog/sjukgymnast. Antar att Smärtrehab kommer bli min lilla oas i vardagen, men just nu vet jag inte ens om jag kommer orka med att vara på Smärtrehab flera dagar i veckan. Den extrema utmattningen är en ständig fiende att besegra.
    Andra energistunder är när jag kan lyssna på musik i hörlurarna (vår dotter är mycket ljudkänslig och vi kan inte spela musik hemma), stunder då jag kan läsa. Kort sagt handlar det om små stunder av återhämtning för att orka andas. Men trots allt så får jag dagligen uppleva underbara stunder med min dotter. Dessa stunder är ovärderliga och ger också energi. Varenda minut är guld värd! ❤

    Gilla

  4. Hej. Känner så väl igen det det du skriver. Just nu är jag så slutkörd av alla möten, samtal och mejl som skolstarten innebär.Sonen är 12 år och fick sin autism diagnos i nov-14. Han har hela sin skolgång blivit missförstådd, mobbad och utfryst. Även blivit slagen av elever och lärare. Vi har nu nyss flyttat pga hans mående, inte långt ifrån att han hamnar i en depression. Vi såg ingen annan utväg då han inte ens vågade gå ut i vår trädgård pga rädsla för att bli attackerad! Nya skolan möter våra krav o önskemål, men två timmars skoldag är vad han klarar. I går blev dagen 1 timme längre pga skolfoto. I dag mår han så dåligt och bara gråter, hemma från skolan för att vila. Får bli två timmar lång tid framöver känner jag.

    Möte med specialpedagog inbokat med kort varsel idag, det 4:e mötet sedan skolan började den 17 aug. Första veckan var jag med sonen i skolan, han ville inte gå själv. Tyvärr så blir han lätt sjuk och var sjuk tre dagar andra skolveckan. Jag åkte på samma förkylning och tyvärr är den långdragen för oss båda!

    Det jobbigaste av allt är att nya kommunen inte beviljar de insatser vi sökt och som sonen behöver, så mitt i allt så håller jag på med en överklagan och försöker få den så bra att den går igenom. En stor oro för oss alla då han har ett koncept på helgkollo som verkligen funkar! Utan det andrummet för sonen kommer hela tillvaron raseras!

    Just nu är jag mammaledig med lillasyster, men ska tillbaka till mitt jobb om 1 månad. Chefen är inte glad att jag ska jobba 75% ist för 100% och motsatte sig att jag kan vabba när vi ska till hab eller om sonen är sjuk. Ett intyg från läk måste fixas!

    Jag hoppas att det kommer funka när jag ska börja jobba, men har inga stora förhoppningar. Tänker att det löser sig, men med två föräldrar som kommer att jobba oregelbundet och jag inom vården…. så vet jag inte.

    Jag önskar ingen annan att ha det såhär, men samtidigt är det skönt att veta att vi inte är ensamma.

    Frågan är bara – Hur mycket orkar man?

    Hoppas skolstarten har gått bra hemma hos er o ta hand om varann.

    Hälsn Suzie

    Gilla

    • Hej Suzie. Livet för våra barn är inte alltid lätt, men din son har tur som har just dig som mamma. Glöm inte att stanna upp och andas emellanåt, även om jag vet att det är lättare sagt än gjort. skickar en bamse kram till dig och din familj. Ni är inte ensamma, vi är många i samma båt.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s