Mina barn älskar varandra, det vet jag. Lillasyster följer med storebror på toaletten eller köket, när han inte vågar gå själv. Storebror skyddad och försvarar sin syster i skolan mot alla som är elaka mot henne. Så jag vet att kärleken finns där.

Men större delen av tiden är det krig mellan dem. Då menar jag inte ge-mig-dosan-du tog-sista-kakan gräl.
Utan jag ska döda-dig-strypa-sparka-bita-dig krig.

Det börjar från det att dom öppnar ögonen tills de går och lägger sig, de pausar inte ens när de sover (båda pratar i sömnen, vanligaste frasen de säger är sluta dumma….j/v).

De bråkar om precis ALLT!!
Dagens konversation vid frukosten

J- mamma han tittar på mig!
J- sluta titta på mig!!
V- jag tittar inte på dig!!
J-jo det gör du!!!
V- nej, mamma jag tittar inte på henne.
Jag- sluta nu och ät er frukost.
V- jag hatar dig du är inte min syster!!
J- jag ska slå sönder din mobil!
V- jag ska Slå sönder dig!
Jag- SLUTS NU!
J och V- jag hatar dig du är inte min mamma mer.

Underbart… Inte!! Så här är det hela dagen lång, och mamma är alla fula ord de kan komma på. För att inte nämna alla sparkar och slag man får ta när man går i mellan dem så de inte ska slå ihjäl varandra.

Men när de är på kortids så saknar de varandra. Och kan inte vänta tills det är fredag så se kan ”leka”. Sen börjar de skrika och bråka och slänga saker på varandra så fort de kliver inför dörren.

Är det detta som kallas syskonkärlek? För jag står inte ut med all denna SYSKONKÄRLEK!! 😁

Det konstigaste är, att det på något sätt alltid är MITT fel!? 😳

Berätta gärna om era upplevelse om syskon kärlek. Är det såhär det är med alla syskon?

Båda mina har ju svårigheter och är väldigt viljestarka (envisa som åsnor). Allting ska vara på deras sätt, annars går världen under.

Hoppas ni får en fin dag önskar
en förvirrad NPF Mamma

Glöm inte att prenumerera på bloggen.