Ni vet den där känslan av total tomhet som man kan få efter en riktig jobbig händelse. En sådan dag har jag haft idag, känner att jag har gått på autopilot hela dagen.

Jag känner mig totalt uttömd. Det ända som återstår är en enorm oro för framtiden. Vad kommer hända med min pojke? hur kommer hans liv bli?

Jag hatar dessa nätter när sonen inte kan sova, hatar hans panik och ångestanfall och framförallt så HATAR jag detta j..la självskadadebeteende som han har.

Det går inte med ord att förklara den enorma känslan av vanmakt man känner när man ser sitt barn må så dåligt och inte kunna göra något. Att höra ord som ”jag vill dö” ”jag hatar mitt liv” ”varför kan jag inte vara som andra”. eller när ångesten blir så stor att han vill skada sig själv för att få slut på det jobbiga.

Att leva med den här rädslan att man en dag inte kommer hinna stoppa honom när han försöker hoppa från balkongen, eller att han hitta knivarna eller något annat.

För er som tänker OJ VILL HAN TA SITT LIV! så kan jag säga, han vill inte skada sig så han dör han vill få det jobbiga inuti att ta slut. Och JA VI HAR REGELBUNDEN KONTAKT MED ALLA MÖJLIGA ENHETER. OCH LÄKARE, PSYKOLOGER OCH ANDRA TAR ALLT DETTA PÅ VÄLDIGT STORT ALVAR.

Och för det mesta så klarar vi av vardagen med, jobbiga utbrott av ilska, panik och ångest utan några som helst problem. Sen blir det för mycket och bägaren rinner över. En för oss ”normalstörda” liten skitsak som ändrat schema kan vara det som utlöser en orkan utan dess like.

Nu har orkanen passerat och lugnet har lagt sig. Men mitt mamma hjärta ligger åter igen i tusen bitar.

Jag önskar att jag kunde få smärtan att försvinna. Jag önskar jag kunde jaga bort alla demoner. Men det ända jag kan göra är att stå vid din sida, hålla din hand så att du inte blåser bort i stormen.

Idag var en tung dag, imorgon blir det bättre.

ta hand om varandra där ute hälsningar NPF-mamma.