Då kom det samtal som jag visste skulle komma. Sonens resurs (Klas resurs) är sjukskriven. Hon är sonens trygghet, hon vet exakt hur hon ska hantera honom i svåra situationen.

Idag ringde läraren när jag var på jobbet. De senaste tre dagarna har inte alls varit bra. Han hade varit inblandad i flera konflikter. Han hade rymt två gånger ut på bilvägen bredvid skolan. Läraren hade sprungit efter och lyckats få med han tillbaka. Han hade sprungit ut utan skor och ytterkläder. Idag hade hon hunnit få tag i honom innan han sprang ut, vilket slutade i att han gjorde ila henne. Hon förklarade att hon mindes att vi sagt att han inte tyckte om det, och kunde reagera aggressivt då men att hon tyckte att det var ett bättre allternativ än att han sprang iväg.

När han lugnat ner sig hade han bett om ursäkt, han hade sagt att mamma och pappa också gjorde så ibland när han skadade sig. Och då slog han mamma och pappa också. Han ville inte att mamma och pappa skulle veta att det varit jobbigt i skolan.

Blir så ledsen och trött. Läraren gör sitt bästa, hon anstränger sig verkligen. Men såhär är det jämnt när resursen är borta.

Hur svårt är det att förstå att han behöver en resurs, och att man då behöver ta in någon i hennes ställe när hon är borta?

Denna gång gick det ”bra” läraren reagerade snabbt, hon var fullt medveten om konsekvenserna av att hålla i honom. Men hon bedömde att det var bättre än att han sprang iväg till bilvägen.

Hur går det när läraren inte är lika snabb? Hur mår min fina kille psykiskt nu?

Detta kommer bli en lång och jobbig helg……

Tårarna rinner och återigen fylls jag av en känsla av maktlöshet.

Det var inte lätt att fortsätta jobba som om inget hade hänt. När det ända jag ville var att springa till skolan och ta med mig min fina pojke hem. Ha han i min famn och skydda han från världen.

En ledsen NPF mamma