Idag var det dags för min flickas dansuppvisning.

Hon började dansa i kommunens kulturskola när hon var ca 4,5 år. Det tog lång tid för henne att komma in i gruppen. De första tre månaderna var vi med in. Hon bara satt hos oss och iakttog, innan hon började delta. Det va många tårar och utbrott, men hon ville inte sluta.

När hon sen äntligen hade släppt oss, fick hon reda på att de skulle uppträda inför 400 personer. Hon sov inte på en hel månad eftersom hon var så nervös. Vi sa flera gånger att hon inte behövde vara med, men hon är envis som synden.

Så kom dagen för hennes första föreställning. Hon var så nervös, jag trodde inte hon skulle gå upp på scenen. Men jag hade fel.

Detta är 5 gången hon går upp på scenen. Och mitt hjärtat fylls av stolthet och mina ögon av tårar. För jag mins hur hon kämpade, jag mins alla tårar, sömnlösa nätter och utbrott.

Min flicka har alltid gått sin egen väg, hon kämpar för att övervinna sina rädslor. Hennes Aspbergers och ADHD gör det inte alltid lätt alla gånger. Men när det är något hon verkligen vill ha så ger hon inte upp utan att ha kämpat.

Jag är så stolt över att få vara din mamma.