Mina barn har inga vänner. De har klasskompisar som de umgås med i skolan, men inga riktiga vänner som de umgås med privat. V har någon gång fått besök av någon av killarna från skolan. Men han tycker inte om deras sätt att vara, när de inte är i skolan.

Dottern har aldrig haft många vänner och det har inte förändrats. Mina barn blir inte bjudna på kalas (det händer väldig sällan). De går sällan ut på gården där vi bor. De har varandra och oss.

För ett tag sedan ansökte vi om ledsagare för våran 10 årige son. Vi ville att han skulle få komma ut och göra saker utan mamma och pappa. Och vi fick det beviljat av LSS, 12 timmar/ månad.
Vi började lite smått innan jul, en timme varje helg så att de skulle lära känna varandra. Och till våran lättnad klickade det direkt mellan dem.

Idag är första gången de har lite längre tid, de har åkt till ishallen för att åka skridskor. Min prins va så GLAD. Han packade sin väska, tog fram kläder och allt detta utan att någon sagt åt honom. Idag skull Ledsagaren komma 7:30, sonen vaknade redan kl 5 och började göra sig iordning.

Glädjen som jag såg i hans ögon, värmde mitt hjärta. Det är sådant som får mig att fortsätta kämpa för dem. Och det är det som får elaka och negativa kommentarer att blekna. För tyvärr så finns det alldeles för mycket människor som inte förstår. Människor som tror att vi skickar barnen på kortids, eller låter dem göra saker med ledsagare för att vi inte vill ta hand om dem.

Att säga att dessa kommentarer inte gör ont, vore en lögn. Men jag VET att mina barn mår bra av detta. Att få träffa andra människor och få känna sig självständiga. Och att se glädjen i sonens ögon, är det enda som betyder något ändå.

Idag är en bra dag, idag lyser solen över denna familj. Hoppas att er dag blir lika fin dag gör er.