Att säga att de senaste veckorna har varit jobbiga, är inte tillräkligt för att beskriva de sneate veckorna.

Skolan har inte fungerat alls för min son. Den sociala biten har de senaste veckorna havererat totalt, och skolan har inte agerat alls trots att vi vid flera tillfällen har påtallat hur alvarlig situationen faktist är. Jag har nu väntat på att få en mötestid i ca två veckor.

Jag har nu i veckor haft en ledsen son som inte längre vill finnas, som vill byta skola och som vi i stort sätt tvingar till skolan varje dag. Vi har haft veckor om inte månader med raseriutbrott och ångestataker och en kille som mår fpsykiskt dåligt. SKA LIVET BEHÖVA VARA SÅ NÄR MAN ÄR 10 ÅR!?!

Igår fick jag mer än nog. Min man har försökt nå rekton hela veckan men inte fått något svar. Så igår när jag fick änu ett mail från läraren, där hon förklarade att sonen hade haft en dag fylld av konflikter vart jag inte bara arg utan rent av Vansinig.

Jag svara i ett mail, att jag nu hade trötnat på att det inte hände något. Jag skrev att jag tyckte att jag genom åren varit väldigt sammarbetsvillig och väldigt tydlig med vilka behov sonen hade. och att jag absolut ville ha ett möte, men inte när det passade dem utan när det passade mig. Jag skrev även att om jag inte upplevde att något hände inom de närmaste veckorna så skulle jag bli tvingad att vända mig till högre instanser för att få igenom en förändring.

Idag fick jag ett mail av ingen annan än rektorn där hon kalar oss till ett EHK (elev hälso konferans) då klassläraren hade sagt att vi föräldrar var oroliga för sonens skolsituation…

Jag vet inte om jag ska skrata eller gråta, ska det verkligen behöva vara såhär. När man talar om att man ska gå till högre instanser då blir det fart.

Jag hoppas bara att detta ska leda till något positivt, annars KOMMER jag gå till högre instanser.

Sen så fick vi idag reda på att sonens Circadin (melatoninn depå för att han ska kunna sova hela natten) var slut i hela landet. Min man lyckades få tag på två paket på ett apotek i Gävle, så han var tvungen att sluta tidigare på sitt jobb för att åka ända in ditt och hämta dem (vi bor norra om stockholm).

Jag lider med alla de föräldrar som inte lyckats få tag på medicinen till sina barn. För oss är ingen medicin lika med, ingen sömn och ångest attacker nätterna igenom. Så just nu tackar vi alla högre makter vi kan komma på.

Jag hoppas att jag ska kunna skriva snart igen, men som ni förstår så kommer barnen och familjens välmående i första hand.

Imorgon är det alla hjärtans dag, passa på att krama om era nära och kära en extra gång och tala om för dem hur mycket de betyder för er.

denna fick jag av min pojke idag.

Nu var det ett tag jag skrev. Jag har koncentrerat mig fullt ut på barnen.

Barnen har just nu en riktig jobbig period och jag hinner knappt andas.

Hoppas jag kommer kunna skriva lite mer snart men just nu är barnen prio 1.

Kram på er så länge

Då var man på utvecklings samtal för båda barnen.
Och åter igen så får man gå in i rollen som barnens försvarsadvokat och den som krigar för att allting ska fungera för dem.

Jag är den jobbiga föräldern, den som ställer krav, den som inte nöjer sig med vaga savar, den som ifrågasätter och kräver mer än fina ord på ett papper.

Och jag kommer fortsätta vara den jobbiga föräldern. Jag är villig att samarbeta, jag är villig att hjälpa hur mycket jag kan. Men jag VÄGRAR utföra deras jobb.

Det jag kräver är, att mina barn ska känna sig trygga i skolan. Att de ska få det stöd de behöver för att kunna nå de mål som finns i läroplanen och kursplaner. Och där med kunna få ett godkänt betyg när det blir aktuellt.

Är jag oresonlig? Kräver jag för mycket?
Jag tycker inte att jag gör det.

Jag skäms inte för att bli tilldelad titeln jobbig förälder, utan är stolt över att jag kan och orkar kämpa för mina barn.