Då var man på utvecklings samtal för båda barnen.
Och åter igen så får man gå in i rollen som barnens försvarsadvokat och den som krigar för att allting ska fungera för dem.

Jag är den jobbiga föräldern, den som ställer krav, den som inte nöjer sig med vaga savar, den som ifrågasätter och kräver mer än fina ord på ett papper.

Och jag kommer fortsätta vara den jobbiga föräldern. Jag är villig att samarbeta, jag är villig att hjälpa hur mycket jag kan. Men jag VÄGRAR utföra deras jobb.

Det jag kräver är, att mina barn ska känna sig trygga i skolan. Att de ska få det stöd de behöver för att kunna nå de mål som finns i läroplanen och kursplaner. Och där med kunna få ett godkänt betyg när det blir aktuellt.

Är jag oresonlig? Kräver jag för mycket?
Jag tycker inte att jag gör det.

Jag skäms inte för att bli tilldelad titeln jobbig förälder, utan är stolt över att jag kan och orkar kämpa för mina barn.