Att säga att de senaste veckorna har varit jobbiga, är inte tillräkligt för att beskriva de sneate veckorna.

Skolan har inte fungerat alls för min son. Den sociala biten har de senaste veckorna havererat totalt, och skolan har inte agerat alls trots att vi vid flera tillfällen har påtallat hur alvarlig situationen faktist är. Jag har nu väntat på att få en mötestid i ca två veckor.

Jag har nu i veckor haft en ledsen son som inte längre vill finnas, som vill byta skola och som vi i stort sätt tvingar till skolan varje dag. Vi har haft veckor om inte månader med raseriutbrott och ångestataker och en kille som mår fpsykiskt dåligt. SKA LIVET BEHÖVA VARA SÅ NÄR MAN ÄR 10 ÅR!?!

Igår fick jag mer än nog. Min man har försökt nå rekton hela veckan men inte fått något svar. Så igår när jag fick änu ett mail från läraren, där hon förklarade att sonen hade haft en dag fylld av konflikter vart jag inte bara arg utan rent av Vansinig.

Jag svara i ett mail, att jag nu hade trötnat på att det inte hände något. Jag skrev att jag tyckte att jag genom åren varit väldigt sammarbetsvillig och väldigt tydlig med vilka behov sonen hade. och att jag absolut ville ha ett möte, men inte när det passade dem utan när det passade mig. Jag skrev även att om jag inte upplevde att något hände inom de närmaste veckorna så skulle jag bli tvingad att vända mig till högre instanser för att få igenom en förändring.

Idag fick jag ett mail av ingen annan än rektorn där hon kalar oss till ett EHK (elev hälso konferans) då klassläraren hade sagt att vi föräldrar var oroliga för sonens skolsituation…

Jag vet inte om jag ska skrata eller gråta, ska det verkligen behöva vara såhär. När man talar om att man ska gå till högre instanser då blir det fart.

Jag hoppas bara att detta ska leda till något positivt, annars KOMMER jag gå till högre instanser.

Sen så fick vi idag reda på att sonens Circadin (melatoninn depå för att han ska kunna sova hela natten) var slut i hela landet. Min man lyckades få tag på två paket på ett apotek i Gävle, så han var tvungen att sluta tidigare på sitt jobb för att åka ända in ditt och hämta dem (vi bor norra om stockholm).

Jag lider med alla de föräldrar som inte lyckats få tag på medicinen till sina barn. För oss är ingen medicin lika med, ingen sömn och ångest attacker nätterna igenom. Så just nu tackar vi alla högre makter vi kan komma på.

Jag hoppas att jag ska kunna skriva snart igen, men som ni förstår så kommer barnen och familjens välmående i första hand.

Imorgon är det alla hjärtans dag, passa på att krama om era nära och kära en extra gång och tala om för dem hur mycket de betyder för er.

denna fick jag av min pojke idag.