efter att min son ätit väldigt lite eller inget alls i två dyng känner jag mig bara ledsen, arg, rädd och helt tom. 

BUP kan inte göra mer än att skriva ut näringsdryck, som sonen vägrar dricka. Läkare kan bara ge dropp eller vätskeersättning. Jag får ju natuligtvis inte glömma det underbara rådet ” ge han det han vill ha” 

Tror de verkligen att vi inte har försökt ALLT. Det är väl klart att vi ger honom vad han än vill ha, när han inte ätit på nästan ett dygn.

Som grädde på moset körde sonen även en sömlös natt igårkväll. Detta trots mediciner som vi fick kämpa i honom. 

Känner mig inte som en bra mamma just nu. Jag känner mig trött och maktlös. Nu är han på kortids, tvekade in i det sista med att sckika han dit. Nu när han håller på som han gör med maten. Men jag har helt enkelt ingen energi kvar att kämpa med. 

Idag har vi lyckats få i han en halv tost och ett glas mjölk. Pratade med kortids nu och de hande lyckats få i han tre potatisbullar och ett glas vatten. 

Jag hoppas att jag nu kan samla nya krafter till på fredag eftermiddag. Det kommer bli en lång helg. 

Det positiva är att min prinsessa är hemma och hon är på bra humör för ovanlighetens skull.

Ber om ursäkt för ett så negativt inlägg, behöver nog sova. 

Denna film har min son skapat. Det är sådant som får mig att orka i de jobbigaste av stunder.

Det går inte att få ett tydligare bevis på kärlek. Så jag antar att jag gör någonting rätt.

jag har under den senaste tiden kämpat med skolan, då situationen för min pojke blivit ohållbar.

I måndags var det dags för möte med rektorn och lärare. Efter 1,5 timme blev vissa ändringar bestämnda, ändringar som innebär att min son har vuxen stöd under alla sociala situationer. 

Under mötet blev det väldigt tydligt att rektorn vill hitta någon eller något att skylla sonens svårigheter på. Det var inte förän jag klart och tydligt förklarade att jag skulle få gå högre upp om jag inte tyckte att min son fick rätt hjälp, som hon började komma med förslag på ändringar. 

Resten av veckan har flutit på bra, de fungerade till och med torsdag och fredag då ordinarie lärare och resurs var bort. 

Idag var första gången på väldigt länge då jag hade en glad kille. Inga utbrott, inte ens ett litet. Han pratade och valde att vara med oss och stängde inte in sig i sin värld. 

Trots allt detta, vågar jag inte hoppas. Oron ligger som en klump i magen, tankarna snurrar i huvudet. Jag vill tro att det nu kommer vända, men det är något som skriker inuti mig ”var på din vakt” en känsla av att detta bara är tillfälligt. 

Av erfarenhet vet jag att det kan gå väldigt fel väldigt snabbt. 

Men idag njuter jag av att få se en liten skymt av min glada kille.