Efter veckor, ja månader av skrik, bråk och aggressiva raseriutbrott. Gav barnen mig en paus idag 😍 en skön efterlängtad och mycket uppskattad paus. 

De sov ända fram till kl 8:00, har varit trevliga och hjälpsamma. Inte bråkat eller fått utbrott, ätit med god apetit. Vi kunde till och med avvika från schemat utan att någon blev hysterisk och fick ett utbrott. 😱😱😱

Jag var tvungen att ta tempen på dem båda, ☺️men ingen feber!!!De har varit två små 😇 idag. 

Jag kommer säkert få äta upp mina ord imorgon. Men idag har varit som en dröm, en härlig underbar dröm. Det har varit en efterlängtad ljusglimt i en för tillfället mörk och jobbig vardag. 

Idag somnar denna mamma med ett stort leende på sina läppar och ett hjärta som hoppar i bröstet av lycka. 

Igår var det Inte vilken dag som helst, igår var dagen då min älskade dotter lyckades med något hon kämpat med länge. 

Nämligen att lära sig cykla utan stödhjul. Hon har kämpat i två hela år. Hon har gråtit, svettats och  skrikigt. Men aldrig gett upp. 

Och igår släppte det äntligen!! Det går inte att beskriva min lycka eller hennes stolthet. 

Känslan som kommer när man ser sinna barn övervinna hinder är obeskrivlig. 

Hallå alla där ute i världen. Nu var det ett bra tag sedan jag hade tid eller ork att blogga.

Livet här hemma rullar på i uppförsbacke, vissa dagar går allting strålande bra för ena barnet och rena mardrömmen för andra. Jag är i alla fall glad över att de turas om, annars hade jag nog gått under.

Det är mycket som har hänt den senaste tiden. Striden med skolan är i fullgång. Igår hade vi vårt andra möte med rektorn. Och även om jag inte är helt nöjd så verkar det gå åt rätt håll. Ytligare ett möte med rektorn väntar i Juni om inget annat händer dessförinnan. Vi har även bestämt att jag ska vara med på ett av deras arbetslagsträffar så att jag kan ge dem tips på hur de ska bemöta min pojke. Jag hoppas att det ger goda resultat.

Den senaste tiden har även stressen blivit för mycket, vilket har gjort att kroppen inte riktigt hänger med. En vecka i sängen kostade det mig. Nu är jag på benen igen, men är rädd för att det ska hända igen. Kanske blir det medvind för oss snart.

Jag hoppas att ni alla därute mår bra. Vet att det är många som kämmpar för att ta sig igenom en svår period med sina barn.

Igår efter mötet insåg jag att människor runtomkring tror att barnens svårigheter är de precis de samma år in och år ut. Men barn förändras, så svårigheterna och styrkorna förändras. Strategier som en gång fungerat är helt plötsligt verkningslösa.

Det är som att spela ett parti Fia med knuff. Du leder ligger äntligen ett par setteg före och så helt plötsligt, får motspelare ett bra kast. Motståndaren kommer i kapp och du blir knuffad tillbaka till ruta ett. Detta spel tar aldrig slut. Ibland lyckas man komma i mål med en spelpjäs bara för att inse att du har tre stycken kvar som du inte lyckats få ut ur boet.

Jag har insätt att mina små bebisar inte längre är så små. De börjar komma in i puberteten och detta har ställt allting på sin spets. Inte bara att de brottas med allt som det innebär att vara en 10 och 8 (snart 11 och 9) åring i dagens samhälle, de måste även brottas med samhällets fördomar gentemot deras diagnoser  samt de svårigheter som dessa diagnoser innebär i ett samhälle som är skapad efter normer som inte passar dem.

Nä nu tror jag det är bäst att jag slutar. Om jag svamlar så ber jag om ursäkt, man ska nog inte blogga kl 05:40 på morgonen en tisdag. Kram på er alla