Livets upp och ner…

Hallå alla där ute i världen. Nu var det ett bra tag sedan jag hade tid eller ork att blogga.

Livet här hemma rullar på i uppförsbacke, vissa dagar går allting strålande bra för ena barnet och rena mardrömmen för andra. Jag är i alla fall glad över att de turas om, annars hade jag nog gått under.

Det är mycket som har hänt den senaste tiden. Striden med skolan är i fullgång. Igår hade vi vårt andra möte med rektorn. Och även om jag inte är helt nöjd så verkar det gå åt rätt håll. Ytligare ett möte med rektorn väntar i Juni om inget annat händer dessförinnan. Vi har även bestämt att jag ska vara med på ett av deras arbetslagsträffar så att jag kan ge dem tips på hur de ska bemöta min pojke. Jag hoppas att det ger goda resultat.

Den senaste tiden har även stressen blivit för mycket, vilket har gjort att kroppen inte riktigt hänger med. En vecka i sängen kostade det mig. Nu är jag på benen igen, men är rädd för att det ska hända igen. Kanske blir det medvind för oss snart.

Jag hoppas att ni alla därute mår bra. Vet att det är många som kämmpar för att ta sig igenom en svår period med sina barn.

Igår efter mötet insåg jag att människor runtomkring tror att barnens svårigheter är de precis de samma år in och år ut. Men barn förändras, så svårigheterna och styrkorna förändras. Strategier som en gång fungerat är helt plötsligt verkningslösa.

Det är som att spela ett parti Fia med knuff. Du leder ligger äntligen ett par setteg före och så helt plötsligt, får motspelare ett bra kast. Motståndaren kommer i kapp och du blir knuffad tillbaka till ruta ett. Detta spel tar aldrig slut. Ibland lyckas man komma i mål med en spelpjäs bara för att inse att du har tre stycken kvar som du inte lyckats få ut ur boet.

Jag har insätt att mina små bebisar inte längre är så små. De börjar komma in i puberteten och detta har ställt allting på sin spets. Inte bara att de brottas med allt som det innebär att vara en 10 och 8 (snart 11 och 9) åring i dagens samhälle, de måste även brottas med samhällets fördomar gentemot deras diagnoser  samt de svårigheter som dessa diagnoser innebär i ett samhälle som är skapad efter normer som inte passar dem.

Nä nu tror jag det är bäst att jag slutar. Om jag svamlar så ber jag om ursäkt, man ska nog inte blogga kl 05:40 på morgonen en tisdag. Kram på er alla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s