Jag vet att det finns bra läkare också, men tyvärr har jag inte mött någon än.

När sonen föddes hade han problem med andningen. Det tog oss 6 månaders tjat, bråk och andra konflikter innan vi fick rätt. Astma blev domen, efter medicinering  blev han bättre.

Sen tog det ca 5 år av bråk, tjat och konflikter med olika läkare innan vi fick en utredning på sonen. 

Under dessa 5 år träffade jag TVÅ läkare som tycke att jag var en dålig mamma, eftersom jag (enligt dom) VILLE att mitt barn skulle vara ”sjuk”. 

Det senaste bråket med läkare har varat sen 4 års åldern då de gjorde första syntestet på vår son. Resultatet vart odefinierat då sonen inte var samarbetsvillig. Han har gjort flera syntestet sen dess alla med samma resultat. Varje gång vi har bett om en remis till ögonläkare, har vi i stort sätt blivit dumförklarar. Varför skulle vi ha en remiss det va ju inget fel på hans ögon bara hans inställning till testet. 

I år krävde vi en remiss och efter mycket fick vi äntligen. Idag har vi varit hos ögonläkaren. Resultatet visade att sonen behöver glasögon och att han skulle ha behövt det redan vid 4 års ålder.  

Hade min pojke fått en remiss redan som 4 åring hade hans syn kanske varit betydligt mycket bättre än idag. Läkaren sa att om han hade fått glasögon då så skulle han inte ha behövt glasögon nu. Men nu kommer han behöva ha sina glasögon resten av sitt liv. 

Är det såhär det ska vara? Ska man verkligen behöva kämpa med varenda människa man träffar inom vården? Varför är det så svårt att ta föräldras oro över sina barn på allvar? 

Jag är så ARG, LEDSEN och BESVIKEN över hela situationen. 

Men min pojke är tack och lov ganska positivt inställd till glasögon. Hans kommentar ”mamma nu kommer jag se ut som dig”  

Hoppas hans positiva inställning fortsätter