Det är med blandade känslor som jag under helgen packat barnens väskor. Imorgon åker de till sitt korttidsboende och är borta till nästa måndag. 

Känslorna är som sagt blandade. Det ska bli skönt att få en paus från, bråken, utbrotten och det ständiga planerandet. Min man är kvar, men han planerar sin egen dag och är inte lika rutinbunden som barnen. 

Samtidigt som jag känner en lättnad över att få en hel vecka att samla nya krafter. Känner jag mig ledsen över att det ändast är möjligt genom att sckika bort mina ❤️

Jag känner mig som en dålig förälder, eftersom jag måste skicka iväg barnen för att orka. Samtidigt som jag är medveten om att jag måste samla nya krafter, om jag ska orka resten av året. 

Det som är bra är att jag jobbar. Tystnaden gör saknaden efter dem värre. Det är svårt att hålla balansen, när man ständigt brottas med sina tankar. Gör jag rätt? Har de det bra? Äter dom? Borde jag orka? 

Människor fördomar och kommentarer, kan ibland verkligen sänka en när man själv tycker man är en dålig förälder. För något år sedan fick jag en kommentar, angående att mina barn gick på kortids. Personen i fråga tyckte att, om man nu skaffat barn skulle man också ta hand om dem på heltid. 

Men jag har nu kommit en bit på vägen. Det dåliga samvetet finns kvar, men den hålls i schack av vetskapen att detta är förr allas bästa. 

Så nu är allting packat och klart och imorgon kl 16:00 blir vi barnlediga i en hel vecka.  

Midsommar en dag med stora folksamlingar och hög musik. Med andra ord, inte så ideellt för min familj.

Men min familj är ganska så envisa och tradition är viktig för dem. Så varje år har vi firat med midsommar stång och allt vad det innebär. 

Men idag fick jag äntligen min vilja igenom. Vi tog det lugnt hemma på morgonen. Sen åkte vi till min pappa på eftermiddagen. Vi grillade, åt gott och bara va. 

Barnen lekte och hade roligt med andra barn som var med. Och vi vuxna  kunde umgås en stund,  utan barn som satt som plåster på oss.  

På vägen hem säger dottern, som annars är väldigt negativt inställd till det mesta.  ”mamma detta var den bästa midsommaren någonsin” 

Nu sover båda barnen och även mannen. Och jag sitter här och är så tacksam över denna underbara dag. 

Idag kommer denna mamma somna med ett stort leende på sina läppar.

jag skrattar och gråter, av ren lycka!!!! 

För lite mer än ett år sedan, började barnen sova i vårt rum. Anledningen var ren och skär rädsla. Vad de var rädda för, kunde de inte riktigt sätta ord på. 

Vi har i år pratat om att börja träna sova i sina egna rum igen, under semestern. Men igår ville de pröva, så dt var bara att fixa. 

Nu är kl 03:30 och mina ❤️ har sovit super bra hela natten. V vaknade och kunde inte somna om, så han fick sin melatonin ( avsed för när han vaknar på natten och inte kan somna om). J vaknade gick på toaletten Sn somnade hon om. 

Jag och T har sovit oroligt, då vi varit på helspänn. 

Men detta var en seger för mina ❤️ hjärtan. Och hur det än blir ikväll, så lyckades dom igår. 

Vi tar små steg fram och några bakåt på vägen, men vi kommer komma fram till vårat mål. 

Efter den senaste tidens aggressiva utbrott, där sonen skadat sig själv och oss. Har han nu fått en medicin höjning på sin ångestdämpande medicin. 

Förra veckan fick han vara hemma då höjningen var väldigt stor. Han vart trött, men inga andra biverkningar tack och lov.

Medicinen verkar ge önskad effekt. Han orkade vara med heladagen i onsdags, när min kusin tog studenten. Detta är något stort, förra årets studentfirande ( för en annan kusin) slutade i kaos men flera massiva raseriutbrott. Så i år skulle vi inte vara med, men han ville så gärna pröva igen. Behöver jag säga att han somnade med ett leende på läpparna. 

Igår var vi på kalas (makens släkt). Vid sådana här  tillställningar brukar han sitta som ett plåster på oss. Så ni kan tänka er min glädje och förvåning, när han går iväg själv och leker med de andra barnen…. Ute och på ett annat våningsplan! 

Han har inte haft ett enda raseriutbrott, han har inte ens triggats av syrrans ständiga retande. 

Min glädje är total..!! 

Men den dämpas av det faktum att detta ändast kunde uppnås av ännu mer mediciner. Min önskan är, att det ska komma en dag då han kan göra allt detta utan mediciner. 

Så mamma hjärtat är delat, ena halvan jublar och den andra gråter. 

   Jag och min pojke