Det är med blandade känslor som jag under helgen packat barnens väskor. Imorgon åker de till sitt korttidsboende och är borta till nästa måndag. 

Känslorna är som sagt blandade. Det ska bli skönt att få en paus från, bråken, utbrotten och det ständiga planerandet. Min man är kvar, men han planerar sin egen dag och är inte lika rutinbunden som barnen. 

Samtidigt som jag känner en lättnad över att få en hel vecka att samla nya krafter. Känner jag mig ledsen över att det ändast är möjligt genom att sckika bort mina ❤️

Jag känner mig som en dålig förälder, eftersom jag måste skicka iväg barnen för att orka. Samtidigt som jag är medveten om att jag måste samla nya krafter, om jag ska orka resten av året. 

Det som är bra är att jag jobbar. Tystnaden gör saknaden efter dem värre. Det är svårt att hålla balansen, när man ständigt brottas med sina tankar. Gör jag rätt? Har de det bra? Äter dom? Borde jag orka? 

Människor fördomar och kommentarer, kan ibland verkligen sänka en när man själv tycker man är en dålig förälder. För något år sedan fick jag en kommentar, angående att mina barn gick på kortids. Personen i fråga tyckte att, om man nu skaffat barn skulle man också ta hand om dem på heltid. 

Men jag har nu kommit en bit på vägen. Det dåliga samvetet finns kvar, men den hålls i schack av vetskapen att detta är förr allas bästa. 

Så nu är allting packat och klart och imorgon kl 16:00 blir vi barnlediga i en hel vecka.