Att min prinsessa mår dåligt kan man inte missa.
Hon har aldrig varit den som vill ha kramar eller ligga och gosa. Hon har aldrig varit bra på att sätta ord på sina tankar eller känslor. Men hon har alltid haft sina färger och sina skapelser. Genom dem har vi fått en inblick i hennes värld.
Men nu har hon inte rört sina färger på ett väldigt bra tag nu. Det oroar mig väldigt mycket, att hon inte får ut allt det där jobbiga.
Att tvinga min dotter till något hon inte vill, är lika meningslöst som att försöka cykla under vattnet.
Så det ända som jag kan göra är, att stå stadigt kvar. Visa henne att hur arg hon än är, hur mycket hon än skriker, bråkar, kastar och svär. Så kommer jag stå kvar och vänta ut stormen, för att hjälpa henne igenom vad det än är hon går igenom.
Men jag tror att det svåraste en förälder någonsin måste göra, är att stå vid sidan om medans ens barn mår dåligt.
Men just nu vet jag inte om jag har något val.
Min älskade flicka jag kommer stå stadigt kvar.
Livet med Autism, Aspergers & ADHD 
Men har ni provat sånt som t.ex. mindfulness eller någon annan teknik för henne? Sånt kan man ha stor nytta av rent personligt om man har svårt att stänga av sina känslor, om hon får välja själv och blir intresserad kanske hon gillar det. Varför inte prova? Hon är ju inte så gammal, jag läste att du skrev att det var puberteten som började. Allting blir svårare då även för oss eftersom alla roller och regler förändras. Man vänjer sig men det har ett pris precis som allting annat. Troligen är hon inte ”arg” utan det är stress och ångest, hon behöver lära sig en teknik för det tror jag.
De flesta av oss har ju svårt att få ut det vi vill så att någon annan föstår, men det har alltid verkat för mig som om det är värre för er andra än för oss. Om hon inte ”uttrycker sig” just nu är det troligen för att hon tar in mer än hon kan organisera, ju mer man tar in desto svårare att få ut nånting. Om du kan, tänk på det hon gör som tentaläsning – först bara pluggar man, plöjer text efter text efter text och kan inte tänka sig att svara på några frågor om det, och om nån kommer och kräver det ändå blir man bara stressad – men sen efter ett tag sitter man ändå där och tentar och det går riktigt bra. 🙂
Det är vackert sagt av dig det där att du ska stå kvar, för det behöver hon ju – men vet hon om det? Jag menar, har du sagt det i ord? Bara sådär helt lugnt, utan att visa att du är orolig eller stressad själv? Det skulle jag själv ha gillat om nån en enda gång hade sagt – bara sådär lugnt: ”Gör vad du vill men jag bryr mig inte, jag finns här när du vill och jag blir INTE stressad för det, du får må precis som du vill och jag backar inte för det”.
Det ordnar sig, ska du se! Det kunde ju varit mkt värre, hon kunde stängt ner helt och inte ens varit arg, nu får hon ju ut det negativa iaf.
GillaGilla
Tack för alla fina kloka ord. Som förälder tror jag att man ibland går vilse i sin oro.
Jag säger alltid till båda mina barn, att jag älskar dom och att jag finns och kommer alltid finnas för dem när de behöver mig.
Jag har pratat med henne också och sagt att när hon är redo att be om hjälp eller bara vill ha kramar och någon som lyssnar så är jag här. Närsomhelst på dygnet.
GillaGillad av 1 person
Just att be om hjälp på ”rätt” sätt är ju det allra svåraste… Det är svårt för att – jo, det kan ju vara olika men ofta är det att man inte vet VAD man behöver hjälp med eller snarare att det är så mkt som man inte vet hur det hänger ihop. Och det är det som sen gör att man inte vet hur man ska uttrycka det.
Jag kan fortfarande inte be om hjälp på något vettigt sätt fast jag är vuxen, och i mitt fall beror det på att jag inte har förstått innan ATT folk skulle vilja göra det – hjälpa mig, alltså. Och det är förresten samma sak som gör att jag inte vill berätta om vad jag känner, för VARFÖR skulle någon vilja lyssna? Det är inte så lätt att förstå, särskilt inte som ung. Jag tror att för mig hade det kanske hjälpt om någon hade lärt mig HUR man ber om hjälp. Jag håller på och försöker lära mig det nu. 🙂
GillaGilla