I veckan fick jag ett brev, från en organisation vid namn siblings. De berättade att de startat grupper för syskon till personer med speciella behov. De anordnar träffar för äldre och yngre syskon i både Göteborg och Karlstad, de har även ett nätverk på Facebook. 

Detta är ett ämne som faktist berör mig djupt. Förutom att vara mamma till två fantastiska barn och fru till en enastående man. Så är jag även syster till en mycket speciell person. 

Min bror är hela 5 år äldre än mig, men jag har alltid haft rollen som storasyster. Min bror har en utvecklingstörning, epilepsi och en synskada  (han ser ca 0,5m med glasögon). Han har även andra små diagnoser som finns med i bakgrunden. 

Min brors behov av stöd, gjorde att mina föräldrars uppmärksamhet oftast låg på min bror. Under perioder då min bror mådde som dåligast, gick jag åt sidan. 

Jag mins att jag ibland kände mig ensam, rädd och bortglömd. Idag förstår jag att det inte var så, men i stunden kändes det fruktansvärt. Jag mins att jag oftast fick höra att jag var svartsjuk på min bror, när jag betyder mig illa för att få uppmärksamhet. Men jag älskade min bror och förstod inte vad de menade. 

Så när jag fick erat brev Annika och Sara blev jag otroligt glad över erat initiativ. Det är viktigt att syskon inte känner sig ensamma. Att de får stöd att bearbeta sorgen (för  det är en sorg, att se sina familj lida) men också får bekräftelse i sin önskan att finnas och bli sedda.

Jag önskar att jag haft möjligheten att få delta i en sådan grupp. Idag är möjligheten till stöd mycket lättare i och med de sociala mediernas framgång. 

Det är viktigt att inte känna sig ensam. Att kunna dela sina kännslor, tankar och funderingar med någon som förstår. 

Så tack Annika och Sara för erat finna jobb/ Ana