Ska man skratta eller gråta? Ska jag skrika och bråka? Hur får jag dem att förstå, vad jag försöker förklara?  

Det jag vill är att gråta. Varför undrar ni? Det ska jag förklara. I 7 år från F-6 klass har jag och barnens pappa kämpat. Kämpat för att få skolan att förstå, att fungera och för att de ska kunna hitta lämpliga sätt att hjälpa våran son framåt. 

När han skulle börja 7 klass, tänkte vi att det blir nog bra. Överlämningen som skolan skulle göra kändes bra. Alla viktiga saker var med och vi levde på hoppet om att det skulle bli bra. 

Så fel vi hade. Så fel det blev. Hur maktlösa vi känner oss igen. Men vi fortsätter kämpa, vi förklarar en, två eller tusen gånger till. 

Samtidigt som vi tröstar, peppar och hjälper vår son upp när han faller. 

Fortsätt kämpa alla ni där ute, ni är inte ensamma vi är många som kämpar på. /NPF Mamman