Nu var det mer än ett tag sedan som jag skrev.

Vi kraschade, eller rättare sagt allt rasade samman och vi begravdes under ett berg av mörker.

I december orkade sonen inte mer, han kraschade och det var rejält. Han blev sjukskriven av BUP från December till mitten av februari.

Han gick in i ett totalt mörker, panikattackerna avlöste varandra och utbrotten blev fler och våldsammare än någonsin. Han orkade inte längre försöka, han orkade inte längre existera.

Vad utlöste kraschen? Okunskap, ignorans och en ovilja att lyssna. Bristande anpassningar, människor som enbart ser problem.

Jag som hans mamma kraschade också. Jag har nog aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv. Hur och när hade jag misslyckats med min föräldraroll, hur hade jag låtit detta hända? Men ännu viktigare hur skulle jag gräva oss ur detta djupa hål som vi hamnat i?

Men som vanligt var det bara att kämpa sig upp. Ta upp kampen mot skolan igen, denna gång gick vi på med allt vi hade.

Vi satt timmar i telefon, mailade olika instanser och till sist fick vi hjälp, att hjälpa vår pojke.

Vi är inte i mål än. Men vi är inte längre nere på botten. Vi kämpar oss upp en dag i taget. Sonen är tillbaka i skolan, 3 dagar i veckan 1 timme om dagen. Detta kommer sakta att utökas, men denna gång kommer vi dra i bromsen betydligt mycket snabbare än vi gjort tidigare.

En sak har jag lärt mig, något som skär i mitt hjärta. Ingen kommer någonsin se den underbara, begåvade, omtänksamma, kärleksfulla pojke som jag ser. För han har byggt upp murar så höga och så tjocka, att även jag ibland har svårt att ta mig igenom.

Som han sa med egna ord ”om de är problem de ser när de tittar på mig, så är det problem de kommer få när de är nära mig”

Fortsätt kämpa alla underbara och starka föräldrar där ute.