Kaos…. socialen, polisen och åter igen ingen skola.

Här står vi igen…. vad gör vi? vem kan hjälpa? Finns det något vi kan göra?

Mörkret har tagit över igen, finns ingen gnutta av ljus kvar. Du faller längre och längre och vi vet inte längre hur vi ska hjälpa dig ur det djupa hålet du trillat ner i.

14 år och ligger på golvet under skrivbordet. För du vet att den här gången gick det åt helvetet ordentligt. Du förstår allt för väl, du vet att det du gjort inte går att få ogjort.

Du tror inte att vi älskar dig, hur kan vi göra det undrar du. Jag har förstört allt, säger du medans tårarna rinner på din kind. Det är så mycket fel på mig, det bästa är om ni bara skiter i mig…. säger du och tittar inte på oss.

Vi försöker förklara, försöker få dig att förstå. Att inget du gör kan få vår kärlek till dig att dö.

Men i mörkret finns bara smärta och en röst som ständigt påminner dig om dina misstag.

Rädslan, smärta och ilska är som taggar i mitt bröst. De låter mig inte andas, inte sova och tankarna surrar som arga bin i mitt huvud.

Nu står vi här igen, allting är kaos. Vad gör man när allt går åt helvetet? Man fortsätter kämpa, man ger aldrig upp. Man går på möten med soc, skola, lss och bup. Men ingen har några svar att ge, ingen kan hjälpa för det är inte deras ansvar.

Men vi ger inte upp, för vi kan inte ge upp…. så vi fortsätter slås fast allting känns hopplöst.