Du vet inte hur stark du är, förrän stark är det ända val du har.

Men just nu känner jag mig inte alls stark.

Just nu är allting svart och snärta är allt jag känner. Min själ blöder och mitt hjärta har krossats i en miljon bitar. Det ända som finns kvar är rädsla, ilska, ångest och tomhet.

För några veckor sedan fick jag och barnens pappa ta det värsta beslutet i våra liv. Att SoL placera våran älskade pojke. Han är nu på ett Lss boende långt ifrån oss, med risk för att bli Lvu:ad Pågrund av eget beteende.

Vi har gjort ALLT vi kan, men utbrotten är för många, för stora och för våldsamma och han är en fara för sig själv och andra.

Vad gör man? Hur kunde vi misslyckas så totalt med att rädda han från det mörker han hamnat i?

Hur lever man med visheten att man inte längre är bra för sitt eget barn?

Just nu är allting svart. Jag försöker se ljuset i slutet av tunneln men det är svårt, otroligt svårt.

Men stark är just vad jag måste vara, för honom, för mig själv och för min dotter.

Ta hand om er NPF-mamman