Jag ska berätta en lång och invecklad historia för er.

I Sverige finns en mängd olika tvångslagar de jag kommer att referera till är LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga) och LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Och de glapp som finns mellan dessa, samt hur min son faller mellan det stora glappet som finns.

Jag har en 14 åring (fyller 15 i december) med en mängd olika diagnoser, bla Autism och ADHD. Min son har alltid haft ett extremt utåtagerande beteende, som de senaste tre åren bara blivit värre. Han har som många andra ungdomar inom NPF en väldigt strulig skolgång och varit hemmasittare hela högstadiet i stort sätt. I mitten av maj blev situationen helt enkelt ohållbar för oss. Sonens aggressivitet gick inte längre och hantera. Det fanns inte mycket som var helt i hans pappas lägenhet då han slagit sönder det mesta. Väggar, möbler, elektronik allt förstörde han i sina aggressiva utbrott. Han började även slå sin pappa, mig kunde han inte bo med då han slagit mig riktigt ila flera gånger. Vi kom till en punkt då vi inte längre kunde hjälpa vår son och vi fick inse att vi inte var bra för varandra. Så vi tog det hjärtskärande beslutet att låta socialtjänsten SoL placera våran son.

Vi trodde att han skulle få hjälp, eftersom han inte ville ta emot frivillig hjälp från BUP eller HAB.Vi tänkte att nu blir han tvingad till hjälp vare sig han vill eller ej.

Så naiva vi var. Vi viste inte att detta var början på ännu en kamp. En kamp för att rädda vår som från sig själv.

Efter mycket fram och tillbaka fick han en plats på ett LSS boende nere i Västerås. Där var han i ca 4 veckor. Under dessa fyra veckor rymde han i stort sätt dagligen, hade sönder fönsterrutor och hotade oss med att ta sitt liv. Ingen hjälp gavs, personalen skulle kontakta BUP men efter 4 veckor hade inget hänt. En fredag kväll får hans pappa ett samtal från boendet. Sonen körs med polis till BUP akuten då han i ett av sina aggressiva utbrott slagit sönder större delar av boendet med en yxa, hotat personal och andra boenden.

På BUP akuten säger man att han inte har en psykos och inte kan tvångsvårdas enligt LPT. Boendet vägrar ta honom tillbaka och sociala jouren beslutar att LVU honom. Under tiden som detta beslut tas, lämnar sonen BUP akuten och de får inte hålla kvar honom. Han blir åter igen upp plockad av polisen och körd tillbaka till BUP akuten.

På natten körs han till ett SIS hem (ett låst ungdomsboende ). På SIS sitter han i två veckor isolerad då han är betydligt yngre än de intagna på boendet. På detta boende får han flera utbrott där han hotar med att döda personalen. Han lyckas också slita bort en kran och ett handfat.

Under denna period försöker vi få socialen i pappans hemkommun att förstå att sonen är i behov av akut hjälp. Han behöver psykologer och hjälp att bryta detta destruktiva beteende han har. Men vi får inget gehör. Han ska till ett LSS boende för han har Autism och det är där han ska vara. Vi försöker få dem att förstå att sonen behöver tvångsvårdas då han vägrar all frivillig hjälp. Men vi får tvär NEJ.

Vi får prata med LSS handläggaren som ska hitta ett nytt boende till våran son. Men det visar sig att LSS inte fått all i formation, de vet inte alls varför han inte kunnat vara kvar på hans förra boende. Vi blir lovade att detta nya boende ska ha kompetens att kunna hantera hans aggressivitet och att det inte kommer vara några problem.

Han flyttas till ett nytt boende uppåt i landet. Det första han gör när han kliver ur bilen är att rymma. Han är borta i 5-6 timmar utan att någon letar efter honom. Ca 4 veckor är han på detta LSS boende. Under dessa fyra veckor har han hunnit göra sig skyldig till flera brott. Skadegörelse av privat egendom, startat brand i buskage och papperskorgar samt vandalisering av bilar, våldsamt motstånd samt olaga hot. Det som fick detta boende att ge upp var när han satte eld på sitt rum. Han packade sin väska med lite kläder, hans bilder på familjen och sin högtalare. Satte eld på byrån och gick.

Han blev gripen av polis och omedelbart omhändertagen.

Idag sitter han på ett SIS boende i Stockholms området. Han har suttit där i ungefär en vecka i isolering, idag fick han komma ut på avdelning. Han har under veckan lyckats slita sönder ytligare ett handfat, han har haft sönder två telefoner och hotat personal.

Imorgon har vi ett SIP möte med socialen och LSS. Socialen vägrar LVU för han har diagnoser, de skyller hans beteende på diagnoserna. Han kan inte tvångsvårdas av BUP då han inte är psykotisk.

Min son behöver vård för att bryta ett destruktivt beteende. Detta måste ske i låst regim då han vägrar all frivillig hjälp. Men ingen vill hjälpa för det är inte deras bord.

Jag är rädd, trött, ledsen, besviken och tappar hoppet mer och mer.

Vad händer när sonen i ett av sina aggressiva raseriutbrott har ihjäl någon eller sig själv. Vad ska vi säga då? Är det hans diagnoser vi ska skylla på?

Det står i media gång på gång om föräldrar vars barn blivit omhändertagna pga att de har autism, ADHD eller andra diagnoser. För att föräldrar anpassar och gör vardagen så kravlöst och förutsägbart som möjligt för att hjälpa sina barn. Men när man som förälder desperat ber om hjälp för att rädda sitt barn från sig själv då får man ett slag i ansiktet.

Det känns hopplöst just nu. Deras förslag är att han ytligare en gång ska placeras på ett LSS boende. Vilket betyder att om ett par veckor så är vi här igen. Jag hoppas bara att han inte ska förstöra hela sitt liv genom att ta någon annans.

Såhär ser det skyddsnät som ska skydda våra ungdomar från sig själva ut. Den gäller enbart om du inte har diagnoser uppenbarligen.

Jag vill inte att min son ska vara bakom lås och bom. Men är det de som krävs för att rädda honom från sig själv, så kommer jag fortsätta kämpa för just det.

NPF mamma

Ni får gärna dela så att fler blir medvetna om hur det ser ut för våra ungdomar som behöver extremt mycket hjälp. Det måste finnas något sätt att ge dessa ungdomar den hjälp dom behöver om verken LPT eller LVU är ett alternativ.