Sip mötet avklarad. Har suttit i ett rum med ca 10 personer som jag aldrig någonsin mött. Som konstant missförstår det jag och hans pappa säger.

Nej jag vill naturligtvis inte att vår son ska sitta på SIS, ja vi förstår att det finns andra ungdomar med riskbeteenden som han kan ta till sig. Men Just nu finns inget annat val då han är en fara för sig själv och sin omgivning.

Nu ska de ta LVU på honom. Han ska utredas vidare för att se om det är något mer. LVU ska baseras på paragraf 2 och 3. Det vill säga vårt bristande föräldraskap och hans egna beteende. Vi föräldrar måste gå en kurs för att lära oss bemöta vår son utifrån hans diagnoser. Ska jag skratta eller gråta…. Menar dom på allvar att vi inte kan bemöta vår son utifrån hans diagnoser. Att vi inte anpassat hela vår existens efter hans och lillasysters behov. Att vi inte har strukturerat vardagen till det extrema med rutiner och scheman för att det ska fungera?!?

När han utträtts på SIS ska han till ett nytt LSS boende med LVU denna gång. Att de bonde som de planerar ligger i Stockholmsområdet som han känner till och kan försvinna i månader i, har de inte lyssnat på. Han har ju autism så han kan inte rymma så lång, han kan ju omöjligt ha ”kompisar” som han kan få hjälp av.

Jag har så många blandade känslor, på ett sätt är jag glad över att han äntligen ska få någon sorts hjälp vart det än är för bonde form bara han får hjälp. Å andra sidan är jag ledsen och besviken över att det är vår förmåga som föräldrar som ifrågasätts igen. Tycker att jag trots allt borde vara van vid detta men det är som ett slag i ansiktet varje gång.

Ja jag har mina brister, jag är inte perfekt. Men jag gör allt för mina barn. Dom är hela min värld.

Jag önskar, hoppas och ber att han denna gång får rätt hjälp. Att han ska kunna få hjälp att bryta sitt destruktiva beteende.

NPFmamma