i dina gröna ögon har jag alltid sätt, all den smärta som du bär inom dig.

Du har kämpat och kämpat, men fallit mer och mer.

Med smärta i mitt hjärta har jag sätt det ske.

Jag har kämpat mot dina demoner, försökt riva dina murar och tagit emot dina slag. Tröstat dig, hållit dig i mina armar och sett hur mörkret svalt dig mer och mer. Jag har ståt stadigt kavar och låtit dina ord hagla över mig som brännande syra, utan att kunna göra något åt din smärta.

Jag har kämpat mot skolan, läkare och skrikit på hjälp. Utan resultat. Jag har på mina

bara knän bönat och bett att någon ska hjälpa dig upp de djupa hål du trillat i. Men ingen har besvarat mina böner.

Jag misslyckades och blev tvungen att skicka iväg dig, för ditt bästa. Och jag föll i ett mörker som hotar att svälja mig.

Din ilska, din smärta har tagit över, du slår hårt mot världen och dig själv. Nu är du bakom låsta dörrar och jag kan inte nå dig.

De säger att de lyssnar, att de vill hjälpa dig. Men mitt hjärta vågar inte hoppas och smärtan skär i mig.

De skyller allt på mig, de säger att jag inte vet hur jag ska vara bra för dig. De säger att alla mina försök varit för svaga och för få.

Jag står stadigt kvar, låter deras ord skära upp det som finns kvar av min själ. Bara de hjälper dig så tar jag över all smärta på mig.

I dina gröna ögon vill ja en dag se ljuset igen. Min älskade pojke, jag finns alltid här för dig.

NPF-mamma. Detta skrev jag för snart ett år sedan. Men va inte tillräcklgt stark för att publicera det då.