Känner ni till uttrycket ”små barn, små problem. Stora barn stora problem” ?….

Jag har tänkt mycket på det, den senaste tiden. Jag mins när barnen var små, hur tufft det var med alla utbrott. Hur svårt det var att fixa scheman och rutiner så att allt skulle flytta på.

Min sambo sa för någon dag sen, hur skönt det va att hans barn började bli tonåring. Att hen äntligen började bli självständig och fixade mer själv.

Det fick mig att börja tänka på allt kring mina barn. För i jämförelse med hans, så är det nog snarare tvärt om för mig.

För mig är det just som utrycker säger ”små barn, små problem. Stora barn stora problem”. För även om vardagen var allt annat än lätt när de var små, så är det inget i jämförelse med idag.

När ungdomar kommer upp i en viss ålder, förväntar sig omgivningen mer av dem. Det är som att helt plötsligt så ska de bara kunnas fungera inom den norm som råder. Men diagnoserna och de svårigheter som de innebär, försvinner inte bara för att man blivit stor.

De har fortfarande svårigheter inom det sociala området, de har fortfarande bristande impulskontroll. De har fortfarande svårt att utrycka sina känslor. Och vi föräldrar fortsätter anpassa, stötta och fånga upp.

Skillnaden är att de är äldre och så även vi. De kämpar emot för de vill frigöra sig, precis som alla ungdomar. De vill pröva på, de vill bestämma själva och de vill växa upp. Och vi vill hjälpa den, vi vill skydda dem från faror. Och våran ork börjar sina, när alla åren av slit börjar ta ut sin rätt. Men vi kämpar vidare för våra ungdomar/ unga vuxna. För av någon anledning så hamnar de mer ofta än inte i situationer som är, farliga,svårnavigerad eller bara väldigt dåliga. Hur länge vi orkar och vad som händer när vi inte finns? …. Ja det vet ingen annan än gud.

NPF-Mamman