Jag orkar inte längre bära allt själv. Jag är trött på att känna mig ensam med allt.

Jag är rädd för att förlora min son, jag är orolig för min dotters framtid. Jag försöker var deras stöttepelare, den som står stadigt kvar.

Men inombords håller jag på att gå sönder. Jag känner inte att jag har någon att luta mig mot. Att prata med, att krypa in hos och bara gråta utan att behöva förklara.

Jag är trött på att känna att jag behöver förklara mina känslor, att känna att min sorg är ett problem för den person som säger sig älska mig.

Jag känner mig ensam fast jag är omringad av människor.

Jag känner mig ensam, trött och vilsen. Jag är den som ska vara stark för dem. Men vem är stark för mig?

Orka, orka bara orka.

Men hur länge ska man orka?

Hur länge kan man orka, när hjärtat ligger i bitar och själen blöder?

Hur ska man orka, när ens barn är i den djupaste av avgrunder. Men du kan inte hjälpa hen ut?

Hur ska du orka, när du löst ett problem för att med det samma ställas inför ett nytt?

Hur ska man orka finnas för två unga individer som inte passar in i normen?

Oron, stressen, ångesten och tröttheten är mina trogna följeslagare. Sömnlösa nätter och en hjärna som inte slutar tänka.

Orka, det är bara att orka…. vad finns det för alternativ? Vad mer kan jag göra, än att ork?

Ett så simpelt ord, fyra sammansatta bokstäver till ett fjuttigt ord. Ett ord som betyder så mycket. Något man antingen gör eller inte.

Hen orkar inte med livet, orkar inte existera. Så hen försöker sluta orka finnas, genom att helt enkelt inte finnas.

Då måste jag orka, orka finnas, orka stötta, orka lyssna, orka vända på varenda sten, orka allt för att få hen att orka.

Orka…. Ett märkligt litet ord. Ett litet ord med en så stor betydelse.

Vem vet hur man orkar? Inte jag…. Men ändå är det det jag gör precis varje dag, orkar