💔

Du vet inte hur stark du är, förrän stark är det ända val du har.

Men just nu känner jag mig inte alls stark.

Just nu är allting svart och snärta är allt jag känner. Min själ blöder och mitt hjärta har krossats i en miljon bitar. Det ända som finns kvar är rädsla, ilska, ångest och tomhet.

För några veckor sedan fick jag och barnens pappa ta det värsta beslutet i våra liv. Att SoL placera våran älskade pojke. Han är nu på ett Lss boende långt ifrån oss, med risk för att bli Lvu:ad Pågrund av eget beteende.

Vi har gjort ALLT vi kan, men utbrotten är för många, för stora och för våldsamma och han är en fara för sig själv och andra.

Vad gör man? Hur kunde vi misslyckas så totalt med att rädda han från det mörker han hamnat i?

Hur lever man med visheten att man inte längre är bra för sitt eget barn?

Just nu är allting svart. Jag försöker se ljuset i slutet av tunneln men det är svårt, otroligt svårt.

Men stark är just vad jag måste vara, för honom, för mig själv och för min dotter.

Ta hand om er NPF-mamman

Vad gör man när allt går åt helvete?

Kaos…. socialen, polisen och åter igen ingen skola.

Här står vi igen…. vad gör vi? vem kan hjälpa? Finns det något vi kan göra?

Mörkret har tagit över igen, finns ingen gnutta av ljus kvar. Du faller längre och längre och vi vet inte längre hur vi ska hjälpa dig ur det djupa hålet du trillat ner i.

14 år och ligger på golvet under skrivbordet. För du vet att den här gången gick det åt helvetet ordentligt. Du förstår allt för väl, du vet att det du gjort inte går att få ogjort.

Du tror inte att vi älskar dig, hur kan vi göra det undrar du. Jag har förstört allt, säger du medans tårarna rinner på din kind. Det är så mycket fel på mig, det bästa är om ni bara skiter i mig…. säger du och tittar inte på oss.

Vi försöker förklara, försöker få dig att förstå. Att inget du gör kan få vår kärlek till dig att dö.

Men i mörkret finns bara smärta och en röst som ständigt påminner dig om dina misstag.

Rädslan, smärta och ilska är som taggar i mitt bröst. De låter mig inte andas, inte sova och tankarna surrar som arga bin i mitt huvud.

Nu står vi här igen, allting är kaos. Vad gör man när allt går åt helvetet? Man fortsätter kämpa, man ger aldrig upp. Man går på möten med soc, skola, lss och bup. Men ingen har några svar att ge, ingen kan hjälpa för det är inte deras ansvar.

Men vi ger inte upp, för vi kan inte ge upp…. så vi fortsätter slås fast allting känns hopplöst.

Vilsna pojke…

Hur river jag muren, som du kring dig byggt?

Hur skingrar jag mörkret, som omkring dig finns?

Hur lättar jag ångesten, som finns Inom dig?

Hur hittar jag pojken, som är vilsen i dig?

Du har kämpat och kämpat, men nu är orken helt slut.

Du har lagt ner, dina vapen och ser ingen väg ut.

Rädslan i hjärtat är som en svärm utav bin, redo att sticka när faran tar vid.

Jag ser hur du faller, varje dag mer och mer.

Men hur river jag muren som du kring dig byggt?

Hur skingrar jag mörkret, som finns inuti?

Hur lättar jag ångesten, som omringar dig?

Hur hittar jag pojken, som är vilsen i dig?

Av: Ana Lazo Almgren

Kraschlandning

Nu var det mer än ett tag sedan som jag skrev.

Vi kraschade, eller rättare sagt allt rasade samman och vi begravdes under ett berg av mörker.

I december orkade sonen inte mer, han kraschade och det var rejält. Han blev sjukskriven av BUP från December till mitten av februari.

Han gick in i ett totalt mörker, panikattackerna avlöste varandra och utbrotten blev fler och våldsammare än någonsin. Han orkade inte längre försöka, han orkade inte längre existera.

Vad utlöste kraschen? Okunskap, ignorans och en ovilja att lyssna. Bristande anpassningar, människor som enbart ser problem.

Jag som hans mamma kraschade också. Jag har nog aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv. Hur och när hade jag misslyckats med min föräldraroll, hur hade jag låtit detta hända? Men ännu viktigare hur skulle jag gräva oss ur detta djupa hål som vi hamnat i?

Men som vanligt var det bara att kämpa sig upp. Ta upp kampen mot skolan igen, denna gång gick vi på med allt vi hade.

Vi satt timmar i telefon, mailade olika instanser och till sist fick vi hjälp, att hjälpa vår pojke.

Vi är inte i mål än. Men vi är inte längre nere på botten. Vi kämpar oss upp en dag i taget. Sonen är tillbaka i skolan, 3 dagar i veckan 1 timme om dagen. Detta kommer sakta att utökas, men denna gång kommer vi dra i bromsen betydligt mycket snabbare än vi gjort tidigare.

En sak har jag lärt mig, något som skär i mitt hjärta. Ingen kommer någonsin se den underbara, begåvade, omtänksamma, kärleksfulla pojke som jag ser. För han har byggt upp murar så höga och så tjocka, att även jag ibland har svårt att ta mig igenom.

Som han sa med egna ord ”om de är problem de ser när de tittar på mig, så är det problem de kommer få när de är nära mig”

Fortsätt kämpa alla underbara och starka föräldrar där ute.

Börja om från början. 

Ska man skratta eller gråta? Ska jag skrika och bråka? Hur får jag dem att förstå, vad jag försöker förklara?  

Det jag vill är att gråta. Varför undrar ni? Det ska jag förklara. I 7 år från F-6 klass har jag och barnens pappa kämpat. Kämpat för att få skolan att förstå, att fungera och för att de ska kunna hitta lämpliga sätt att hjälpa våran son framåt. 

När han skulle börja 7 klass, tänkte vi att det blir nog bra. Överlämningen som skolan skulle göra kändes bra. Alla viktiga saker var med och vi levde på hoppet om att det skulle bli bra. 

Så fel vi hade. Så fel det blev. Hur maktlösa vi känner oss igen. Men vi fortsätter kämpa, vi förklarar en, två eller tusen gånger till. 

Samtidigt som vi tröstar, peppar och hjälper vår son upp när han faller. 

Fortsätt kämpa alla ni där ute, ni är inte ensamma vi är många som kämpar på. /NPF Mamman 

Hoppet är det sista som försvinner.

Det va ett tag sen jag skrev. Det har varit upp och ner de senaste månaderna. Just nu är det ganska bra. 

Sonen lyckades gå ut 6 klass med betyg i de flesta ämnerna. Den sista månaden gick han till skolan varje dag, och lyckades förvåna både sig själv, oss och sina lärare. Han gick från strek till E i fyra ämnen. Så inte dåligt kämpat, är otroligt stolt över honom. 

Under sommarlovet har han dock bara velat var inne och spela 😬 men han har inte haft några utbrott, vilket är bra. 

För tre veckor sedan träffade vi en ny läkare på BUP. För första gången på länge så kändes det som om någon lyssnade på oss. Vi tog upp hans perioder då han inte vill något, utan fastnar i ett mörker som vi inte lyckas nå honom i. Vi förklarade att detta har blivit värre de senaste två -tre åren och att vi är oroliga. Vi berättade även att den andra läkaren pratat om Bipolär och att vi natuligtvis va oroliga. 

Efter mycket prat, med oss och även sonen så förklarade hon att det vi beskrev inte lät som bipolär men att det absolut lät som depression. Han började med antidepressiva och vi ser att han är mycket gladare. Han säger själv att han inte känner sig så ledsen och arg 😊. Han är även exalterad över att få börja 7 klass i en helt ny skola. Han har tagit upp kontakten med gamala klasskompisar som ska börja i samma skola för att känna någon när han börjar. 

Jag lever på hoppet över att detta ska hålla i sig. Att han äntligen ska få slippa leva i det eviga mörker som alltid tycks sluka honom. 

Dottern mår bra, även hon har börjat med elvanse och slipper nu ta två olika ADHD mediciner. Den nya medicinen räcker även längre. 

Just nu njuter jag över att det värsta jag behövt hantera dessa senaste veckor är, valnlig tonårstrots 😊 Även om det inte alltid är roligt, så förstår ni säkert att jag föredrar det än allting annat som vi annars måste hantera. 

Ha en fortsatt skön sommar och ta hand om er där ute kramar NPF mamma

Tungt 

Det nya året började ungefär som det andra slutade, det vill säga kous.

Sonen har ny medicin för sin ADHD vilket gör att utbrotten är färre och mildare i karaktär. Men han mår fortfarande väldigt dåligt och vi känner att vi inte kan nå han. 

Det är svårt att se sitt barn fast i ett mörker som man inte kan hjälpa han ur. Vi har haft många samtal med BUP som tycker att sonen bör utredas för Bipolär. Ytligare en diagnos att lägga till de som han redan har. Men inga förslag på hur vi hjälper han att komma ur det mörker som slukar han mer och mer. 

Hur ska man orka när oro och stressen äter upp en långsamt? Hur ska man orka vara stark för deras skull när det ända som man vill är att gråta och skrika? 

Ibland vill man bara ge upp. Men det är en lyx jag inte har. Så det är bara att fortsätta kämpa.

Livets berg och dalbana….

Nu har nästan en hel skoltermin gått och det är inte mycket som fungerat. 

Min dotter som alltid älskat skolan, har nu börjat hata skolan. Sonen har inte varit i skolan många dagar denna termin och är inte långt ifrån att bli hemmasittare. 

Dessa senaste månader har varit ett helvete. Sonen känns nästintill omdeicinerad och inte blir konfliktera hemma och iskolan bättre av det. 

BUP har inte varit mycket till hjälp, då det varit näst intill omöjligt att få en tid. Två månaders väntetid för vad de kallar en akut tid. Det är ju så man börjar gråta. 

Jag förstår att det är mycket för barnen, med min och pappas skilsmässa och allt. Men vi har bra rutiner och samarbetar bra kring barnen. Vi äter middag tillsamans varje söndag för att visa barnen att vi fortfarande är en familj trots att vi bor på olika håll. 

Men sone är den som mår sämst. Många agresiva utbrott och försök att skada sig.  Han ger sig på mig och sin syster fysiskt och har nu blivit så stor och stark att jag knappt kan stoppa honom. 

Idag stack han från skolan efter en konflikt med läraren. Skickade sms till mig ” drar nu, kommer inte hem” stängde av mobilen så vi inte kunde spåra eller nå han. Han va borta i ca 1,5 timme, innan vi hitta honom. Nu är han hos sin pappa, för att få varva ner. 

Mitt mamma hjärta blöder, hur ska jag nå min pojke. Han är inne i ett mörker där vi inte kan nå honom. Jag och hans pappa står handfallna och vet inte hur vi ska hjälpa honom. Han skulle behöva prata med någon, men eftersom han är 12 får vi inte tvinga honom. Habiliteringen kan inget göra mer än att skriva ut hjälpmedel. 

Ibland känner man sig inte så stark som mamma. Men man kämpar vidare för sina barn. 

Livet är en berg och dalbana, ibland finns det flera berg än dalar. Hoppas livet är något lättare för er därute just nu. / NPF mamma

Nytt skol år, nya möten 

Då var vi där igen, på onsdag börjar ytligare ett skol år. Denna gång är det 6 klass som gäller för sonen och 4 för dottern. 

Idag hade vi första mötet, sonen skulle vara med, för att få träffa ytligare en ny lärare (han har haft ny lärare varje år). Han satt i ett hörn på golvet och svarade endast på två frågor under de 30 minuter han var närvarande. 

Jag är så trött på att varje år behöva börja på ruta ett, när det gäller sonens skola. Ytligare en gång så måste vi kriga för att han ska få det stöd och hjälp han behöver. Ytligare en gång behöver vi förklara att de krav som man vanligtvis ställer på en 12 åring inte riktigt fungerar för vårt barn. 

Kampen går vidare, vi fortsätter kämpa för våra barns rättigheter. Jag vet att det finns många föräldrar där ute som befinner sig i samma situation. Tillsamans är vi starka och en dag kommer vi förändra på hur samhället ser på våra superhjältar. 

Jag väljer att säga superhjältar till mina barn, för trots alla motgångar så fortsätter de kämpa, de reser sig upp varje gång de faller. 

Lycka till med eran kamp och glöm aldrig att ni inte är ensamma. Vi är många som kämpar ❤️

Att leva på hoppet

Det sägs att hoppet är det sista som över ger människan. 

Jag tror att man som förälder lever på hoppet. Hppet att man gör det som är bäst för sina barn. Hoppet att det en dag ska vända och alla de jobbiga stunder enbart ska vara ett avlägset minne. 

Hoppet om en ljusare framtid, en framtid utan mediciner utan rädslor och utan utbrott. En framtid där mina barn hittar sin plats i en värld som är långt ifrån anpassad för dem. 

Hoppet och den enorma kärleken som vi föräldrar har för våra barn, är det som får oss att kämpa vidare i de mörkaste av stunder. 

Att se mina barn kämpa vidare när allt är skit, är det som får mig att tro på en ljusare framtid. För hur många gånger de än faller, så reser de sig igen och fortsätter kämpa. 

Jag försöker lära mina barn, att de kan klara allt de vill. Och de lär mig att aldrig ge upp hoppet, för det finns alltid en morgondag.

Så till er alla där ute, håll hoppet vid liv / NPF MAMMA