Nu var det mer än ett tag sedan som jag skrev.

Vi kraschade, eller rättare sagt allt rasade samman och vi begravdes under ett berg av mörker.

I december orkade sonen inte mer, han kraschade och det var rejält. Han blev sjukskriven av BUP från December till mitten av februari.

Han gick in i ett totalt mörker, panikattackerna avlöste varandra och utbrotten blev fler och våldsammare än någonsin. Han orkade inte längre försöka, han orkade inte längre existera.

Vad utlöste kraschen? Okunskap, ignorans och en ovilja att lyssna. Bristande anpassningar, människor som enbart ser problem.

Jag som hans mamma kraschade också. Jag har nog aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv. Hur och när hade jag misslyckats med min föräldraroll, hur hade jag låtit detta hända? Men ännu viktigare hur skulle jag gräva oss ur detta djupa hål som vi hamnat i?

Men som vanligt var det bara att kämpa sig upp. Ta upp kampen mot skolan igen, denna gång gick vi på med allt vi hade.

Vi satt timmar i telefon, mailade olika instanser och till sist fick vi hjälp, att hjälpa vår pojke.

Vi är inte i mål än. Men vi är inte längre nere på botten. Vi kämpar oss upp en dag i taget. Sonen är tillbaka i skolan, 3 dagar i veckan 1 timme om dagen. Detta kommer sakta att utökas, men denna gång kommer vi dra i bromsen betydligt mycket snabbare än vi gjort tidigare.

En sak har jag lärt mig, något som skär i mitt hjärta. Ingen kommer någonsin se den underbara, begåvade, omtänksamma, kärleksfulla pojke som jag ser. För han har byggt upp murar så höga och så tjocka, att även jag ibland har svårt att ta mig igenom.

Som han sa med egna ord ”om de är problem de ser när de tittar på mig, så är det problem de kommer få när de är nära mig”

Fortsätt kämpa alla underbara och starka föräldrar där ute.

Ska man skratta eller gråta? Ska jag skrika och bråka? Hur får jag dem att förstå, vad jag försöker förklara?  

Det jag vill är att gråta. Varför undrar ni? Det ska jag förklara. I 7 år från F-6 klass har jag och barnens pappa kämpat. Kämpat för att få skolan att förstå, att fungera och för att de ska kunna hitta lämpliga sätt att hjälpa våran son framåt. 

När han skulle börja 7 klass, tänkte vi att det blir nog bra. Överlämningen som skolan skulle göra kändes bra. Alla viktiga saker var med och vi levde på hoppet om att det skulle bli bra. 

Så fel vi hade. Så fel det blev. Hur maktlösa vi känner oss igen. Men vi fortsätter kämpa, vi förklarar en, två eller tusen gånger till. 

Samtidigt som vi tröstar, peppar och hjälper vår son upp när han faller. 

Fortsätt kämpa alla ni där ute, ni är inte ensamma vi är många som kämpar på. /NPF Mamman 

Det va ett tag sen jag skrev. Det har varit upp och ner de senaste månaderna. Just nu är det ganska bra. 

Sonen lyckades gå ut 6 klass med betyg i de flesta ämnerna. Den sista månaden gick han till skolan varje dag, och lyckades förvåna både sig själv, oss och sina lärare. Han gick från strek till E i fyra ämnen. Så inte dåligt kämpat, är otroligt stolt över honom. 

Under sommarlovet har han dock bara velat var inne och spela 😬 men han har inte haft några utbrott, vilket är bra. 

För tre veckor sedan träffade vi en ny läkare på BUP. För första gången på länge så kändes det som om någon lyssnade på oss. Vi tog upp hans perioder då han inte vill något, utan fastnar i ett mörker som vi inte lyckas nå honom i. Vi förklarade att detta har blivit värre de senaste två -tre åren och att vi är oroliga. Vi berättade även att den andra läkaren pratat om Bipolär och att vi natuligtvis va oroliga. 

Efter mycket prat, med oss och även sonen så förklarade hon att det vi beskrev inte lät som bipolär men att det absolut lät som depression. Han började med antidepressiva och vi ser att han är mycket gladare. Han säger själv att han inte känner sig så ledsen och arg 😊. Han är även exalterad över att få börja 7 klass i en helt ny skola. Han har tagit upp kontakten med gamala klasskompisar som ska börja i samma skola för att känna någon när han börjar. 

Jag lever på hoppet över att detta ska hålla i sig. Att han äntligen ska få slippa leva i det eviga mörker som alltid tycks sluka honom. 

Dottern mår bra, även hon har börjat med elvanse och slipper nu ta två olika ADHD mediciner. Den nya medicinen räcker även längre. 

Just nu njuter jag över att det värsta jag behövt hantera dessa senaste veckor är, valnlig tonårstrots 😊 Även om det inte alltid är roligt, så förstår ni säkert att jag föredrar det än allting annat som vi annars måste hantera. 

Ha en fortsatt skön sommar och ta hand om er där ute kramar NPF mamma

Det nya året började ungefär som det andra slutade, det vill säga kous.

Sonen har ny medicin för sin ADHD vilket gör att utbrotten är färre och mildare i karaktär. Men han mår fortfarande väldigt dåligt och vi känner att vi inte kan nå han. 

Det är svårt att se sitt barn fast i ett mörker som man inte kan hjälpa han ur. Vi har haft många samtal med BUP som tycker att sonen bör utredas för Bipolär. Ytligare en diagnos att lägga till de som han redan har. Men inga förslag på hur vi hjälper han att komma ur det mörker som slukar han mer och mer. 

Hur ska man orka när oro och stressen äter upp en långsamt? Hur ska man orka vara stark för deras skull när det ända som man vill är att gråta och skrika? 

Ibland vill man bara ge upp. Men det är en lyx jag inte har. Så det är bara att fortsätta kämpa.

Nu har nästan en hel skoltermin gått och det är inte mycket som fungerat. 

Min dotter som alltid älskat skolan, har nu börjat hata skolan. Sonen har inte varit i skolan många dagar denna termin och är inte långt ifrån att bli hemmasittare. 

Dessa senaste månader har varit ett helvete. Sonen känns nästintill omdeicinerad och inte blir konfliktera hemma och iskolan bättre av det. 

BUP har inte varit mycket till hjälp, då det varit näst intill omöjligt att få en tid. Två månaders väntetid för vad de kallar en akut tid. Det är ju så man börjar gråta. 

Jag förstår att det är mycket för barnen, med min och pappas skilsmässa och allt. Men vi har bra rutiner och samarbetar bra kring barnen. Vi äter middag tillsamans varje söndag för att visa barnen att vi fortfarande är en familj trots att vi bor på olika håll. 

Men sone är den som mår sämst. Många agresiva utbrott och försök att skada sig.  Han ger sig på mig och sin syster fysiskt och har nu blivit så stor och stark att jag knappt kan stoppa honom. 

Idag stack han från skolan efter en konflikt med läraren. Skickade sms till mig ” drar nu, kommer inte hem” stängde av mobilen så vi inte kunde spåra eller nå han. Han va borta i ca 1,5 timme, innan vi hitta honom. Nu är han hos sin pappa, för att få varva ner. 

Mitt mamma hjärta blöder, hur ska jag nå min pojke. Han är inne i ett mörker där vi inte kan nå honom. Jag och hans pappa står handfallna och vet inte hur vi ska hjälpa honom. Han skulle behöva prata med någon, men eftersom han är 12 får vi inte tvinga honom. Habiliteringen kan inget göra mer än att skriva ut hjälpmedel. 

Ibland känner man sig inte så stark som mamma. Men man kämpar vidare för sina barn. 

Livet är en berg och dalbana, ibland finns det flera berg än dalar. Hoppas livet är något lättare för er därute just nu. / NPF mamma

Då var vi där igen, på onsdag börjar ytligare ett skol år. Denna gång är det 6 klass som gäller för sonen och 4 för dottern. 

Idag hade vi första mötet, sonen skulle vara med, för att få träffa ytligare en ny lärare (han har haft ny lärare varje år). Han satt i ett hörn på golvet och svarade endast på två frågor under de 30 minuter han var närvarande. 

Jag är så trött på att varje år behöva börja på ruta ett, när det gäller sonens skola. Ytligare en gång så måste vi kriga för att han ska få det stöd och hjälp han behöver. Ytligare en gång behöver vi förklara att de krav som man vanligtvis ställer på en 12 åring inte riktigt fungerar för vårt barn. 

Kampen går vidare, vi fortsätter kämpa för våra barns rättigheter. Jag vet att det finns många föräldrar där ute som befinner sig i samma situation. Tillsamans är vi starka och en dag kommer vi förändra på hur samhället ser på våra superhjältar. 

Jag väljer att säga superhjältar till mina barn, för trots alla motgångar så fortsätter de kämpa, de reser sig upp varje gång de faller. 

Lycka till med eran kamp och glöm aldrig att ni inte är ensamma. Vi är många som kämpar ❤️

Det sägs att hoppet är det sista som över ger människan. 

Jag tror att man som förälder lever på hoppet. Hppet att man gör det som är bäst för sina barn. Hoppet att det en dag ska vända och alla de jobbiga stunder enbart ska vara ett avlägset minne. 

Hoppet om en ljusare framtid, en framtid utan mediciner utan rädslor och utan utbrott. En framtid där mina barn hittar sin plats i en värld som är långt ifrån anpassad för dem. 

Hoppet och den enorma kärleken som vi föräldrar har för våra barn, är det som får oss att kämpa vidare i de mörkaste av stunder. 

Att se mina barn kämpa vidare när allt är skit, är det som får mig att tro på en ljusare framtid. För hur många gånger de än faller, så reser de sig igen och fortsätter kämpa. 

Jag försöker lära mina barn, att de kan klara allt de vill. Och de lär mig att aldrig ge upp hoppet, för det finns alltid en morgondag.

Så till er alla där ute, håll hoppet vid liv / NPF MAMMA 

Hur mycket man än försöker underlätta för barnen vid en separation, blir det ändå svårt. 

Barnen har svårt att sätta ord på sina kännslor och funderingar. De har ju alltid varit mig som de anförtror sig åt, vilket leder till att det är jag som får ta de största smällarn nu. 

Det är inte lätt atta vara liten, speciellt inte i en sådan här situation. Och för barn med dessa specifika svårigheter blir det ännu jobbigare. 

Känner att jag håller på att gå under, oro. Över deras välbefinnande hänger över mig som ett mörkt måln. Hur ska jag hjälpa dem igenom denna extremt svåra förändring. 

Idag känner jag mig inte så stark som mamma 

Kaos är det som kan beskriva våran vardag den senaste tiden. 

Sonen börjar sakta vänja sig vid de nya rutinerna. Även om bytesdagrna fortfarande är jobbigas så börjar han nu landa i våran nya vardag. 

Dottern förstår inte så mycket och är nog mest förvirrad. Men vi hoppas på att även hon ska landa i de nya rutinerna snart. 

Men just idag är jag överlycklig över att min son har en vän. JA NI LÄSTE RÄTT. MIN POJKE HAR EN VÄN. Någon han kan prata med och umgås med 😊. Imorgon ska han hem till sin vän efter skolan. Jag tror att jag är mer nervös än vad han är. 

Jag har sagt det förr och säger det igen, lycka är att se lyckan i sina barns ögon 😀

Ha det bra all där ute. 

Ibland blir livet inte riktigt som man tänkt. Ibland tvingas man ta svåra beslut, beslut som vänder upp och ner på allt en stund. 

Jag och T tog i början av året det  svåra beslutet att, avsluta vårt äktenskap.

Vi försöker tillsammans få allting att fungera så bra som möjligt för barnen. Men det är inte alltid lätt. 

Vi har ändrat på rutinerna lite i taget, så de ska börja vänja sig. Då de sedan kommer bo växelvis hos T och mig. Men det är svårt, för oss alla. 

Sonen är den som har tagit detta hårdast. Han är så arg på mig. Och utbrotten har blivit många under de senaste två månaderna. 

Han har även börjat med sina ljudtics igen. Han har inte haft dessa sen han var liten.

Min flicka verkar inte så bekymrad just nu. Tror att det kommer bli mer verkligt för henne när den stora förändringen kommer. När mamma och pappa bor på varsit håll, då kommer det bli tufft för henne. 

Nä livet är inte alltid lätt, livet kom inte med instruktioner.

Jag tror att vi har en lång och jobbig väg att gå innan barnen landar i den nya vardagen. 

Ha det bra där ute och ta hand om er / NPF MAMMA