Dikter

Vilsna pojke…

/ NPF mamma / 2 kommentarer

Hur river jag muren, som du kring dig byggt?

Hur skingrar jag mörkret, som omkring dig finns?

Hur lättar jag ångesten, som finns Inom dig?

Hur hittar jag pojken, som är vilsen i dig?

Du har kämpat och kämpat, men nu är orken helt slut.

Du har lagt ner, dina vapen och ser ingen väg ut.

Rädslan i hjärtat är som en svärm utav bin, redo att sticka när faran tar vid.

Jag ser hur du faller, varje dag mer och mer.

Men hur river jag muren som du kring dig byggt?

Hur skingrar jag mörkret, som finns inuti?

Hur lättar jag ångesten, som omringar dig?

Hur hittar jag pojken, som är vilsen i dig?

Av: Ana Lazo Almgren

Att kämpa

/ NPF mamma / 1 kommentar

Jag kan inte andas luften är slut, trycket i bröstet tar aldrig slut. Själen min blöder och hjärtat gör ont. Tankarna snurrar och ger ingen ro

 Jag ser att du kämpar och beundrar din kraft, att du orkar så mycket fast allting är svart. Men ibland blir livet, bara för tufft. Då hör jag dig viska ”nu vill jag ge upp, bara försvinna från världen inte finnas nåt mer.” 

Mina tårar dom rinner, och rädslan tar vid, för jag kan inte leva utan dig i mitt liv. Min älskade ängel glöm aldrig att, jag finns här in till dig varje dag som natt. 

Dina ord får mitt hjärtat att stanna av sorg, så jag fortsätter kämpa, för att lindra din sorg. Fast kroppen den skriker och kraften är slut, kämpar jag vidare utan ett ord.



Säg min älskling….

/ NPF mamma / 6 kommentarer

Ska jag dräpa demoner, de som skäl all din ro. Eller tända i mörkret ett flammande ljus.
När du ligger bredvid mig, är du tusen mil bort. I en värld full av ångest, tvivel och sorg.
Tårarna rinner och ger ingen ro, för du är ensam där inne i en värld utan ljus.

Säg mig min älskling, hur hjälper jag dig?

För mitt hjärtat det brister och läker aldrig igen. Rädslan den fyller hela min själ. Det finns bara tomhet och en känsla av sorg. För stormen den lämnar ingenting kvar.

Säg mig min älskling, hjälper jag dig?

När jag sitter bredvid dig och sjunger för dig.
När jag säger ”jag älskar dig och finns här för dig”
När jag kämpar mot allting som vill skada dig.
När jag skapar rutiner, scheman och mer. För att allting ska rulla utan problem.

Säg mig min älskling vem skyller jag på?
Vem bär ansvaret för allt som är svårt?
Är det livet, samhället, Gud eller jag?

Säg mig min älskling hur mår du idag?
Ska vi skratta eller gråta? Eller bara vara idag? Det gör inte så mycket, ge mig bara en roll. Vi improviserar tillsammans det gör vi så bra.

Skrivet av: Ana Lazo Almgren

Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för det är då jag behöver det mest.

/ NPF mamma / Lämna en kommentar

Det finns ingen som fult ut  kan veta hur människor med funktionsnedsättningar mår. De ända som vet är individen själv, det är bara genom deras ord som vi får en glimt in i deras värld.

Som mamma till två barn med speciella behov, är jag konstant ute efter något som kan få mig att förstå dem bättre. Ibland ger de mig inträde till deras värld, genom att med några få ord förklara vad de känner eller tänker.

Under mina studier till lärare läste jag denna bok Barnsamtal: den framgångsrika samvaron och samtalets betydelse för barn med samspelssvårigheter skriven av: Emilie King. I den fanns en underbar dikt som jag vill dela med er. Varje gång jag läser den får den mig att gråta, för den ger mig en liten inblick i mina barns vardag. Den får mig alltid att tänka på ordspråket ”älska mig mest när jag förtjänar det minst, för det är då jag behöver det mest” ” ett ordspråk jag försöker leva efter. För när deras beteende är som värst, är det när de behöver mig som mest. Det är då de behöver veta att jag är stark nog att stå kvar och hjälpa dem igenom stormen.

Jag hoppas att ni tycker om dikten som är skriven av: Rayan Hughes

EN HELT VANLIG POJKE

Hjälp mig, mamma! Dig kan jag be!

Det finns nåt inne i mig ingen kan se.
De skyller på dig när jag är stygg. Och tror jag blir snäll bara du är sträng.
Vad vet de om allt ditt slit och all vår sorg. Om våra böner till Gud: vad för fel har vi gjort?

Jag sparkar och slår, mamma, när jag är rädd och plågad..
Jag vill inte slå, jag vill vara hygglig. 
Ha tålamod, mamma, du ,måste hjälpa mig.
De andra tror att jag kan om jag vill.
De förstår inte att jag inte klarar av det jag vill.Men mamma och pappa vet att jag vill och älskar mig fast det inte blir som jag vill.

Allt hade varit så lätt om jag inte hade haft Tourette.
Jag drar i mitt hår och tuggar på skjortan.
Jag sparkar och slår och jag räknar till fjorton.
Jag skäller och skriker och är ganska hemsk.
Och kan inte sluta förrn jag fått medicinen.
Sen kysser jag dig på näsan och måste göra det igen: 
För allt måste ske vid rätt tid, och när Touretten vill.

Men i morgon mamma, då ska jag va snäll!
Bädda säng?  och borsta håret och tänderna? Klart jag gör! 
Jag ska bli så duktig,mamma, vänta bara och se!
Jag ska göra allt för att få lugn och ro. 

Inte reta min bror, leka fint och tyst.
Sitta fint på min plats när skolklockan ringer.
Inte bråka, inte sparka, inte slå och inte knuffa.
inga flera busiga påhitt.

Nej, jag lovar dig att jag ska bli en helt vanlig pojke.

Hjälp mig, mamma! Dig kan jag be!
Den vanliga pojken kan väl du se?
Hjälp mig att visa honom för de andra.
Hjälp mig att visa att bakom  Tourette,
Finns en bra pojke som är rätt okej.

Av: Rayan Hughes citerad ur boken:Barnsamtal: den framgångsrika samvaron och samtalets betydelse för barn med samspelssvårigheter skriven av: Emilie King.

 

 

 

Om du inte förstår, så kan du gå….

/ NPF mamma / Lämna en kommentar

Nu är vi tillbaka, på ruta ett. Jag pratar och pratar, men det blir bara fel. Du vill inte höra du vill inte se, det är bättre att låtsas att inget är fel.

Jag ger dig broschyrer, böcker och mer. Men du tror ändå att jag har fel. För många rutiner, regler och mer är det som skapar alla problem. Jag daltar för mycket och borde vara sträng, inte låta att barnen skriker på mig. Vad vet väl läkare, barn är ju barn. Att ha spring i benen eller myror där back, är en beskrivning av alla barn. Alla är rädda för något ibland, det där med maten är bara ett stort larv. Sluta försvara allt vad de gör, ni kommer ha stora problem rätt snart.

Frågan är enkel, varför anstränga sig? Varför försöka, när det ingenting ger?

Jag har hoppats för länge, jag har inbillat mig, att du en dag ska vakna och se vad som sker.Det är du som förlorar, mycket mer än du tror. Men jag ska inte tjata, det är ditt eget beslut.

Jag har inget annat att säga till dig, mina barn är det första och sista för mig. Jag fortsätter hoppas att du en dag förstår, att jag inte ljuger och livet är svårt.

Jag bugar och bockar och tackar för mig, historien är över det finns inget mer. Det är du som har valt att avsluta här, för om du inte förstår så måste du gå.

Skriven av: Ana Lazo Almgren

En dålig dag

/ NPF mamma / Lämna en kommentar

Idag är en sådan dag, då allting blir fel. Då bråken och skriken blir, fler och fler.

Orken den sinar, tålamodet är slut. Jag önskar jag kunde krypa, under en bro!

När barnen har somnat är orken, helt slut. Jag ligger sen vaken och frågar rakt ut ”när ska det vända? När blir det bra? Hur ska jag orka detta var dag?” Tårarna rinner och själen känns tung, där jag sitter i mörkret och ropar på Gud.

När tårarna torkar, tar samvetet vid. ”Du vet att det funkar, när du håller dig lugn. Du kan inte sluta, de behöver dig nu. Du måste fortsätta du har inget val. Ge inte upp hoppet, det vänder nog snart”

Jag sitter i mörkret, ensam igen. Lugnet har lagt sig, över min själ. Jag lyssnar i mörkret och hör min familj. Jag kan inte lämna dem ens om jag vill, de är ljuset i mörkret, även jobbiga darr. Om vi fortsätter kämpa blir det nog bättre rätt snart.

Jag smyger sen sakta in till min son, han har äntligen somnat och vilar ett tag. Smyger sen vidare, till nästa rum, där ligger min flicka och sover en stund. Går sedan vidare in till min säng, där vaknar min älskling och tittar på mig. Jag kryper in till honom och får en stor kram, han viskar försiktigt ” det kommer bli bra, vi måste va starka det vänder nog snart. Nu måste vi sova de vaknar nog snart” jag blundar och tänker  ” snälla sov ett bra tag, jag måste få vila för att ta nya tag”

Skrivet av: Ana Lazo Almgren

2014-08-03-2129_53de8d91ddf2b31cca8a9a7c

Till min dotter

/ NPF mamma / 2 kommentarer

Jag sitter här och tittar på ljuset i mitt liv, en ljushårig flicka som förgyller mitt liv.

Hon lever i sin bubbla, där är min ängel tryggt. Där finns inga hinder och livet är fritt, där finns inget mörker och ljuset är ditt. Du sjunger och du dansar, du målar mig en bild. Du pratar och du skrattar, du är så kreativ det finns inga hinder om du bara vill. Min ljushåriga flicka du är så underbar, jag önskar jag kunde, få dela din bubbla ett tag.

Sen kommer dessa stunder, när bubblan inte tar, när livet fylls av mörker och det finns inget kvar. Då skakar hela huset men jag står stadigt kvar. När stormen har passerat, så tar kraften slut. Jag kramar dig och viskar

” det blir bra till slut. Min ljushåriga ängel du är allt för mig. Jag kommer aldrig falla, jag lämnar aldrig dig. Så vila nu min ängel jag sitter här med dig. I ljuset och i mörker kan du finna mig, du är aldrig ensam så länge du har mig.”

Skriven  av: Ana Lazo Almgren

2014-08-02-1201_53dcb6ece087c32a7595c7ac

Till min son

/ NPF mamma / Lämna en kommentar

I dina gröna ögon ser jag frustration och en ständig rädsla som inte ger dig ro.

Du kämpar och du kämpar och ändå blir det fel.

Du kan inte säga, ”jag orkar inte mer.” Så när hela själen skakar gör huset också det. Du skriker och du bråka, du orkar inte mer. Tårarna dom rinner du ”frågar varför jag?, varför är jag inte, som alla andra barn?”

Lugnet dig sen finner och du tar ett andetag. Torkar dina tårar sen är allting bra.

Men där sitter jag och tänker på, allting som har hänt. Själen min den gråter och skriker tyst på hjälp.

När dagen den är över, kryper du i säng. Jag pussar dig på kinden och viskar tyst till dig ” jag älskar dig min pojke, du betyder allt för mig. Gud jag måste tacka för han sände dig till mig” och i innan lampan slocknar är allting bra igen.

Skriven av:Ana Lazo Almgren

2014-08-01-2349_53dc0b862a6b22a440741d19

En dikt till alla som kämpar

/ NPF mamma / 4 kommentarer

ADHD, Aspbergers ,Autism och panik. Ångest, sömnstörning och mer där till. Är en del av vår vardag en del av vårt liv.  Ni kallar det funktionshinder, Ni kallar det problem. Det pratas om föräldrar, om uppfostran och om mer.  Ni kritiserar mediciner, ifrågasätter våra val. Men erbjuder inga lösningar, ger inte heller några svar.  Ni ser enbart beteende och det som är svårt, barnet där bakom vet ni ingenting om.

Jag önskar att ni kunde se, genom mina ögon ett tag. Låt mig presentera, underbara barn.  Som lever i en värd främmande för dem, den är skärmande, förvirrande men de kämpar var dag.  De går uppåt och neråt och ibland är allt skit, men de reser sig åter och kämpar lite till.

Låt mig presentera föräldrar som jag, som sover några timma, för att sen starta dan. Det är rutiner, konflikter, ett leende en kram. De går framåt och bakåt och står stilla ett tag. Men vi fortsätter kämpa och gråter någon gång. Tar en dag i taget, för att orka ett tag.

En sak är säkert, vi älskar våra barn. Vi tar inget föregivet, vi värdesätter varje  sak. För när de säger ”jag älskar dig”, om så endast en gång, får vi krafter som ingen kan ta ifrån oss.

Skriven av: Ana Lazo Almgren