Sip möte… ska man skratta eller gråta

Sip mötet avklarad. Har suttit i ett rum med ca 10 personer som jag aldrig någonsin mött. Som konstant missförstår det jag och hans pappa säger.

Nej jag vill naturligtvis inte att vår son ska sitta på SIS, ja vi förstår att det finns andra ungdomar med riskbeteenden som han kan ta till sig. Men Just nu finns inget annat val då han är en fara för sig själv och sin omgivning.

Nu ska de ta LVU på honom. Han ska utredas vidare för att se om det är något mer. LVU ska baseras på paragraf 2 och 3. Det vill säga vårt bristande föräldraskap och hans egna beteende. Vi föräldrar måste gå en kurs för att lära oss bemöta vår son utifrån hans diagnoser. Ska jag skratta eller gråta…. Menar dom på allvar att vi inte kan bemöta vår son utifrån hans diagnoser. Att vi inte anpassat hela vår existens efter hans och lillasysters behov. Att vi inte har strukturerat vardagen till det extrema med rutiner och scheman för att det ska fungera?!?

När han utträtts på SIS ska han till ett nytt LSS boende med LVU denna gång. Att de bonde som de planerar ligger i Stockholmsområdet som han känner till och kan försvinna i månader i, har de inte lyssnat på. Han har ju autism så han kan inte rymma så lång, han kan ju omöjligt ha kompisar” som han kan få hjälp av.

Jag har så många blandade känslor, på ett sätt är jag glad över att han äntligen ska få någon sorts hjälp vart det än är för bonde form bara han får hjälp. Å andra sidan är jag ledsen och besviken över att det är vår förmåga som föräldrar som ifrågasätts igen. Tycker att jag trots allt borde vara van vid detta men det är som ett slag i ansiktet varje gång.

Ja jag har mina brister, jag är inte perfekt. Men jag gör allt för mina barn. Dom är hela min värld.

Jag önskar, hoppas och ber att han denna gång får rätt hjälp. Att han ska kunna få hjälp att bryta sitt destruktiva beteende.

NPFmamma

Vad händer med ungdomar som inte får LVU eller LPT?

Jag ska berätta en lång och invecklad historia för er.

I Sverige finns en mängd olika tvångslagar de jag kommer att referera till är LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga) och LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Och de glapp som finns mellan dessa, samt hur min son faller mellan det stora glappet som finns.

Jag har en 14 åring (fyller 15 i december) med en mängd olika diagnoser, bla Autism och ADHD. Min son har alltid haft ett extremt utåtagerande beteende, som de senaste tre åren bara blivit värre. Han har som många andra ungdomar inom NPF en väldigt strulig skolgång och varit hemmasittare hela högstadiet i stort sätt. I mitten av maj blev situationen helt enkelt ohållbar för oss. Sonens aggressivitet gick inte längre och hantera. Det fanns inte mycket som var helt i hans pappas lägenhet då han slagit sönder det mesta. Väggar, möbler, elektronik allt förstörde han i sina aggressiva utbrott. Han började även slå sin pappa, mig kunde han inte bo med då han slagit mig riktigt ila flera gånger. Vi kom till en punkt då vi inte längre kunde hjälpa vår son och vi fick inse att vi inte var bra för varandra. Så vi tog det hjärtskärande beslutet att låta socialtjänsten SoL placera våran son.

Vi trodde att han skulle få hjälp, eftersom han inte ville ta emot frivillig hjälp från BUP eller HAB.Vi tänkte att nu blir han tvingad till hjälp vare sig han vill eller ej.

Så naiva vi var. Vi viste inte att detta var början på ännu en kamp. En kamp för att rädda vår som från sig själv.

Efter mycket fram och tillbaka fick han en plats på ett LSS boende nere i Västerås. Där var han i ca 4 veckor. Under dessa fyra veckor rymde han i stort sätt dagligen, hade sönder fönsterrutor och hotade oss med att ta sitt liv. Ingen hjälp gavs, personalen skulle kontakta BUP men efter 4 veckor hade inget hänt. En fredag kväll får hans pappa ett samtal från boendet. Sonen körs med polis till BUP akuten då han i ett av sina aggressiva utbrott slagit sönder större delar av boendet med en yxa, hotat personal och andra boenden.

På BUP akuten säger man att han inte har en psykos och inte kan tvångsvårdas enligt LPT. Boendet vägrar ta honom tillbaka och sociala jouren beslutar att LVU honom. Under tiden som detta beslut tas, lämnar sonen BUP akuten och de får inte hålla kvar honom. Han blir åter igen upp plockad av polisen och körd tillbaka till BUP akuten.

På natten körs han till ett SIS hem (ett låst ungdomsboende ). På SIS sitter han i två veckor isolerad då han är betydligt yngre än de intagna på boendet. På detta boende får han flera utbrott där han hotar med att döda personalen. Han lyckas också slita bort en kran och ett handfat.

Under denna period försöker vi få socialen i pappans hemkommun att förstå att sonen är i behov av akut hjälp. Han behöver psykologer och hjälp att bryta detta destruktiva beteende han har. Men vi får inget gehör. Han ska till ett LSS boende för han har Autism och det är där han ska vara. Vi försöker få dem att förstå att sonen behöver tvångsvårdas då han vägrar all frivillig hjälp. Men vi får tvär NEJ.

Vi får prata med LSS handläggaren som ska hitta ett nytt boende till våran son. Men det visar sig att LSS inte fått all i formation, de vet inte alls varför han inte kunnat vara kvar på hans förra boende. Vi blir lovade att detta nya boende ska ha kompetens att kunna hantera hans aggressivitet och att det inte kommer vara några problem.

Han flyttas till ett nytt boende uppåt i landet. Det första han gör när han kliver ur bilen är att rymma. Han är borta i 5-6 timmar utan att någon letar efter honom. Ca 4 veckor är han på detta LSS boende. Under dessa fyra veckor har han hunnit göra sig skyldig till flera brott. Skadegörelse av privat egendom, startat brand i buskage och papperskorgar samt vandalisering av bilar, våldsamt motstånd samt olaga hot. Det som fick detta boende att ge upp var när han satte eld på sitt rum. Han packade sin väska med lite kläder, hans bilder på familjen och sin högtalare. Satte eld på byrån och gick.

Han blev gripen av polis och omedelbart omhändertagen.

Idag sitter han på ett SIS boende i Stockholms området. Han har suttit där i ungefär en vecka i isolering, idag fick han komma ut på avdelning. Han har under veckan lyckats slita sönder ytligare ett handfat, han har haft sönder två telefoner och hotat personal.

Imorgon har vi ett SIP möte med socialen och LSS. Socialen vägrar LVU för han har diagnoser, de skyller hans beteende på diagnoserna. Han kan inte tvångsvårdas av BUP då han inte är psykotisk.

Min son behöver vård för att bryta ett destruktivt beteende. Detta måste ske i låst regim då han vägrar all frivillig hjälp. Men ingen vill hjälpa för det är inte deras bord.

Jag är rädd, trött, ledsen, besviken och tappar hoppet mer och mer.

Vad händer när sonen i ett av sina aggressiva raseriutbrott har ihjäl någon eller sig själv. Vad ska vi säga då? Är det hans diagnoser vi ska skylla på?

Det står i media gång på gång om föräldrar vars barn blivit omhändertagna pga att de har autism, ADHD eller andra diagnoser. För att föräldrar anpassar och gör vardagen så kravlöst och förutsägbart som möjligt för att hjälpa sina barn. Men när man som förälder desperat ber om hjälp för att rädda sitt barn från sig själv då får man ett slag i ansiktet.

Det känns hopplöst just nu. Deras förslag är att han ytligare en gång ska placeras på ett LSS boende. Vilket betyder att om ett par veckor så är vi här igen. Jag hoppas bara att han inte ska förstöra hela sitt liv genom att ta någon annans.

Såhär ser det skyddsnät som ska skydda våra ungdomar från sig själva ut. Den gäller enbart om du inte har diagnoser uppenbarligen.

Jag vill inte att min son ska vara bakom lås och bom. Men är det de som krävs för att rädda honom från sig själv, så kommer jag fortsätta kämpa för just det.

NPF mamma

Ni får gärna dela så att fler blir medvetna om hur det ser ut för våra ungdomar som behöver extremt mycket hjälp. Det måste finnas något sätt att ge dessa ungdomar den hjälp dom behöver om verken LPT eller LVU är ett alternativ.

💔

Du vet inte hur stark du är, förrän stark är det ända val du har.

Men just nu känner jag mig inte alls stark.

Just nu är allting svart och snärta är allt jag känner. Min själ blöder och mitt hjärta har krossats i en miljon bitar. Det ända som finns kvar är rädsla, ilska, ångest och tomhet.

För några veckor sedan fick jag och barnens pappa ta det värsta beslutet i våra liv. Att SoL placera våran älskade pojke. Han är nu på ett Lss boende långt ifrån oss, med risk för att bli Lvu:ad Pågrund av eget beteende.

Vi har gjort ALLT vi kan, men utbrotten är för många, för stora och för våldsamma och han är en fara för sig själv och andra.

Vad gör man? Hur kunde vi misslyckas så totalt med att rädda han från det mörker han hamnat i?

Hur lever man med visheten att man inte längre är bra för sitt eget barn?

Just nu är allting svart. Jag försöker se ljuset i slutet av tunneln men det är svårt, otroligt svårt.

Men stark är just vad jag måste vara, för honom, för mig själv och för min dotter.

Ta hand om er NPF-mamman

Vad gör man när allt går åt helvete?

Kaos…. socialen, polisen och åter igen ingen skola.

Här står vi igen…. vad gör vi? vem kan hjälpa? Finns det något vi kan göra?

Mörkret har tagit över igen, finns ingen gnutta av ljus kvar. Du faller längre och längre och vi vet inte längre hur vi ska hjälpa dig ur det djupa hålet du trillat ner i.

14 år och ligger på golvet under skrivbordet. För du vet att den här gången gick det åt helvetet ordentligt. Du förstår allt för väl, du vet att det du gjort inte går att få ogjort.

Du tror inte att vi älskar dig, hur kan vi göra det undrar du. Jag har förstört allt, säger du medans tårarna rinner på din kind. Det är så mycket fel på mig, det bästa är om ni bara skiter i mig…. säger du och tittar inte på oss.

Vi försöker förklara, försöker få dig att förstå. Att inget du gör kan få vår kärlek till dig att dö.

Men i mörkret finns bara smärta och en röst som ständigt påminner dig om dina misstag.

Rädslan, smärta och ilska är som taggar i mitt bröst. De låter mig inte andas, inte sova och tankarna surrar som arga bin i mitt huvud.

Nu står vi här igen, allting är kaos. Vad gör man när allt går åt helvetet? Man fortsätter kämpa, man ger aldrig upp. Man går på möten med soc, skola, lss och bup. Men ingen har några svar att ge, ingen kan hjälpa för det är inte deras ansvar.

Men vi ger inte upp, för vi kan inte ge upp…. så vi fortsätter slås fast allting känns hopplöst.

Kraschlandning

Nu var det mer än ett tag sedan som jag skrev.

Vi kraschade, eller rättare sagt allt rasade samman och vi begravdes under ett berg av mörker.

I december orkade sonen inte mer, han kraschade och det var rejält. Han blev sjukskriven av BUP från December till mitten av februari.

Han gick in i ett totalt mörker, panikattackerna avlöste varandra och utbrotten blev fler och våldsammare än någonsin. Han orkade inte längre försöka, han orkade inte längre existera.

Vad utlöste kraschen? Okunskap, ignorans och en ovilja att lyssna. Bristande anpassningar, människor som enbart ser problem.

Jag som hans mamma kraschade också. Jag har nog aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv. Hur och när hade jag misslyckats med min föräldraroll, hur hade jag låtit detta hända? Men ännu viktigare hur skulle jag gräva oss ur detta djupa hål som vi hamnat i?

Men som vanligt var det bara att kämpa sig upp. Ta upp kampen mot skolan igen, denna gång gick vi på med allt vi hade.

Vi satt timmar i telefon, mailade olika instanser och till sist fick vi hjälp, att hjälpa vår pojke.

Vi är inte i mål än. Men vi är inte längre nere på botten. Vi kämpar oss upp en dag i taget. Sonen är tillbaka i skolan, 3 dagar i veckan 1 timme om dagen. Detta kommer sakta att utökas, men denna gång kommer vi dra i bromsen betydligt mycket snabbare än vi gjort tidigare.

En sak har jag lärt mig, något som skär i mitt hjärta. Ingen kommer någonsin se den underbara, begåvade, omtänksamma, kärleksfulla pojke som jag ser. För han har byggt upp murar så höga och så tjocka, att även jag ibland har svårt att ta mig igenom.

Som han sa med egna ord ”om de är problem de ser när de tittar på mig, så är det problem de kommer få när de är nära mig”

Fortsätt kämpa alla underbara och starka föräldrar där ute.

Börja om från början. 

Ska man skratta eller gråta? Ska jag skrika och bråka? Hur får jag dem att förstå, vad jag försöker förklara?  

Det jag vill är att gråta. Varför undrar ni? Det ska jag förklara. I 7 år från F-6 klass har jag och barnens pappa kämpat. Kämpat för att få skolan att förstå, att fungera och för att de ska kunna hitta lämpliga sätt att hjälpa våran son framåt. 

När han skulle börja 7 klass, tänkte vi att det blir nog bra. Överlämningen som skolan skulle göra kändes bra. Alla viktiga saker var med och vi levde på hoppet om att det skulle bli bra. 

Så fel vi hade. Så fel det blev. Hur maktlösa vi känner oss igen. Men vi fortsätter kämpa, vi förklarar en, två eller tusen gånger till. 

Samtidigt som vi tröstar, peppar och hjälper vår son upp när han faller. 

Fortsätt kämpa alla ni där ute, ni är inte ensamma vi är många som kämpar på. /NPF Mamman 

Hoppet är det sista som försvinner.

Det va ett tag sen jag skrev. Det har varit upp och ner de senaste månaderna. Just nu är det ganska bra. 

Sonen lyckades gå ut 6 klass med betyg i de flesta ämnerna. Den sista månaden gick han till skolan varje dag, och lyckades förvåna både sig själv, oss och sina lärare. Han gick från strek till E i fyra ämnen. Så inte dåligt kämpat, är otroligt stolt över honom. 

Under sommarlovet har han dock bara velat var inne och spela 😬 men han har inte haft några utbrott, vilket är bra. 

För tre veckor sedan träffade vi en ny läkare på BUP. För första gången på länge så kändes det som om någon lyssnade på oss. Vi tog upp hans perioder då han inte vill något, utan fastnar i ett mörker som vi inte lyckas nå honom i. Vi förklarade att detta har blivit värre de senaste två -tre åren och att vi är oroliga. Vi berättade även att den andra läkaren pratat om Bipolär och att vi natuligtvis va oroliga. 

Efter mycket prat, med oss och även sonen så förklarade hon att det vi beskrev inte lät som bipolär men att det absolut lät som depression. Han började med antidepressiva och vi ser att han är mycket gladare. Han säger själv att han inte känner sig så ledsen och arg 😊. Han är även exalterad över att få börja 7 klass i en helt ny skola. Han har tagit upp kontakten med gamala klasskompisar som ska börja i samma skola för att känna någon när han börjar. 

Jag lever på hoppet över att detta ska hålla i sig. Att han äntligen ska få slippa leva i det eviga mörker som alltid tycks sluka honom. 

Dottern mår bra, även hon har börjat med elvanse och slipper nu ta två olika ADHD mediciner. Den nya medicinen räcker även längre. 

Just nu njuter jag över att det värsta jag behövt hantera dessa senaste veckor är, valnlig tonårstrots 😊 Även om det inte alltid är roligt, så förstår ni säkert att jag föredrar det än allting annat som vi annars måste hantera. 

Ha en fortsatt skön sommar och ta hand om er där ute kramar NPF mamma

Tungt 

Det nya året började ungefär som det andra slutade, det vill säga kous.

Sonen har ny medicin för sin ADHD vilket gör att utbrotten är färre och mildare i karaktär. Men han mår fortfarande väldigt dåligt och vi känner att vi inte kan nå han. 

Det är svårt att se sitt barn fast i ett mörker som man inte kan hjälpa han ur. Vi har haft många samtal med BUP som tycker att sonen bör utredas för Bipolär. Ytligare en diagnos att lägga till de som han redan har. Men inga förslag på hur vi hjälper han att komma ur det mörker som slukar han mer och mer. 

Hur ska man orka när oro och stressen äter upp en långsamt? Hur ska man orka vara stark för deras skull när det ända som man vill är att gråta och skrika? 

Ibland vill man bara ge upp. Men det är en lyx jag inte har. Så det är bara att fortsätta kämpa.

Livets berg och dalbana….

Nu har nästan en hel skoltermin gått och det är inte mycket som fungerat. 

Min dotter som alltid älskat skolan, har nu börjat hata skolan. Sonen har inte varit i skolan många dagar denna termin och är inte långt ifrån att bli hemmasittare. 

Dessa senaste månader har varit ett helvete. Sonen känns nästintill omdeicinerad och inte blir konfliktera hemma och iskolan bättre av det. 

BUP har inte varit mycket till hjälp, då det varit näst intill omöjligt att få en tid. Två månaders väntetid för vad de kallar en akut tid. Det är ju så man börjar gråta. 

Jag förstår att det är mycket för barnen, med min och pappas skilsmässa och allt. Men vi har bra rutiner och samarbetar bra kring barnen. Vi äter middag tillsamans varje söndag för att visa barnen att vi fortfarande är en familj trots att vi bor på olika håll. 

Men sone är den som mår sämst. Många agresiva utbrott och försök att skada sig.  Han ger sig på mig och sin syster fysiskt och har nu blivit så stor och stark att jag knappt kan stoppa honom. 

Idag stack han från skolan efter en konflikt med läraren. Skickade sms till mig ” drar nu, kommer inte hem” stängde av mobilen så vi inte kunde spåra eller nå han. Han va borta i ca 1,5 timme, innan vi hitta honom. Nu är han hos sin pappa, för att få varva ner. 

Mitt mamma hjärta blöder, hur ska jag nå min pojke. Han är inne i ett mörker där vi inte kan nå honom. Jag och hans pappa står handfallna och vet inte hur vi ska hjälpa honom. Han skulle behöva prata med någon, men eftersom han är 12 får vi inte tvinga honom. Habiliteringen kan inget göra mer än att skriva ut hjälpmedel. 

Ibland känner man sig inte så stark som mamma. Men man kämpar vidare för sina barn. 

Livet är en berg och dalbana, ibland finns det flera berg än dalar. Hoppas livet är något lättare för er därute just nu. / NPF mamma

Nytt skol år, nya möten 

Då var vi där igen, på onsdag börjar ytligare ett skol år. Denna gång är det 6 klass som gäller för sonen och 4 för dottern. 

Idag hade vi första mötet, sonen skulle vara med, för att få träffa ytligare en ny lärare (han har haft ny lärare varje år). Han satt i ett hörn på golvet och svarade endast på två frågor under de 30 minuter han var närvarande. 

Jag är så trött på att varje år behöva börja på ruta ett, när det gäller sonens skola. Ytligare en gång så måste vi kriga för att han ska få det stöd och hjälp han behöver. Ytligare en gång behöver vi förklara att de krav som man vanligtvis ställer på en 12 åring inte riktigt fungerar för vårt barn. 

Kampen går vidare, vi fortsätter kämpa för våra barns rättigheter. Jag vet att det finns många föräldrar där ute som befinner sig i samma situation. Tillsamans är vi starka och en dag kommer vi förändra på hur samhället ser på våra superhjältar. 

Jag väljer att säga superhjältar till mina barn, för trots alla motgångar så fortsätter de kämpa, de reser sig upp varje gång de faller. 

Lycka till med eran kamp och glöm aldrig att ni inte är ensamma. Vi är många som kämpar ❤️