Livets berg och dalbana….

Nu har nästan en hel skoltermin gått och det är inte mycket som fungerat. 

Min dotter som alltid älskat skolan, har nu börjat hata skolan. Sonen har inte varit i skolan många dagar denna termin och är inte långt ifrån att bli hemmasittare. 

Dessa senaste månader har varit ett helvete. Sonen känns nästintill omdeicinerad och inte blir konfliktera hemma och iskolan bättre av det. 

BUP har inte varit mycket till hjälp, då det varit näst intill omöjligt att få en tid. Två månaders väntetid för vad de kallar en akut tid. Det är ju så man börjar gråta. 

Jag förstår att det är mycket för barnen, med min och pappas skilsmässa och allt. Men vi har bra rutiner och samarbetar bra kring barnen. Vi äter middag tillsamans varje söndag för att visa barnen att vi fortfarande är en familj trots att vi bor på olika håll. 

Men sone är den som mår sämst. Många agresiva utbrott och försök att skada sig.  Han ger sig på mig och sin syster fysiskt och har nu blivit så stor och stark att jag knappt kan stoppa honom. 

Idag stack han från skolan efter en konflikt med läraren. Skickade sms till mig ” drar nu, kommer inte hem” stängde av mobilen så vi inte kunde spåra eller nå han. Han va borta i ca 1,5 timme, innan vi hitta honom. Nu är han hos sin pappa, för att få varva ner. 

Mitt mamma hjärta blöder, hur ska jag nå min pojke. Han är inne i ett mörker där vi inte kan nå honom. Jag och hans pappa står handfallna och vet inte hur vi ska hjälpa honom. Han skulle behöva prata med någon, men eftersom han är 12 får vi inte tvinga honom. Habiliteringen kan inget göra mer än att skriva ut hjälpmedel. 

Ibland känner man sig inte så stark som mamma. Men man kämpar vidare för sina barn. 

Livet är en berg och dalbana, ibland finns det flera berg än dalar. Hoppas livet är något lättare för er därute just nu. / NPF mamma

Nytt skol år, nya möten 

Då var vi där igen, på onsdag börjar ytligare ett skol år. Denna gång är det 6 klass som gäller för sonen och 4 för dottern. 

Idag hade vi första mötet, sonen skulle vara med, för att få träffa ytligare en ny lärare (han har haft ny lärare varje år). Han satt i ett hörn på golvet och svarade endast på två frågor under de 30 minuter han var närvarande. 

Jag är så trött på att varje år behöva börja på ruta ett, när det gäller sonens skola. Ytligare en gång så måste vi kriga för att han ska få det stöd och hjälp han behöver. Ytligare en gång behöver vi förklara att de krav som man vanligtvis ställer på en 12 åring inte riktigt fungerar för vårt barn. 

Kampen går vidare, vi fortsätter kämpa för våra barns rättigheter. Jag vet att det finns många föräldrar där ute som befinner sig i samma situation. Tillsamans är vi starka och en dag kommer vi förändra på hur samhället ser på våra superhjältar. 

Jag väljer att säga superhjältar till mina barn, för trots alla motgångar så fortsätter de kämpa, de reser sig upp varje gång de faller. 

Lycka till med eran kamp och glöm aldrig att ni inte är ensamma. Vi är många som kämpar ❤️

Att leva på hoppet

Det sägs att hoppet är det sista som över ger människan. 

Jag tror att man som förälder lever på hoppet. Hppet att man gör det som är bäst för sina barn. Hoppet att det en dag ska vända och alla de jobbiga stunder enbart ska vara ett avlägset minne. 

Hoppet om en ljusare framtid, en framtid utan mediciner utan rädslor och utan utbrott. En framtid där mina barn hittar sin plats i en värld som är långt ifrån anpassad för dem. 

Hoppet och den enorma kärleken som vi föräldrar har för våra barn, är det som får oss att kämpa vidare i de mörkaste av stunder. 

Att se mina barn kämpa vidare när allt är skit, är det som får mig att tro på en ljusare framtid. För hur många gånger de än faller, så reser de sig igen och fortsätter kämpa. 

Jag försöker lära mina barn, att de kan klara allt de vill. Och de lär mig att aldrig ge upp hoppet, för det finns alltid en morgondag.

Så till er alla där ute, håll hoppet vid liv / NPF MAMMA 

Svårt 

Hur mycket man än försöker underlätta för barnen vid en separation, blir det ändå svårt. 

Barnen har svårt att sätta ord på sina kännslor och funderingar. De har ju alltid varit mig som de anförtror sig åt, vilket leder till att det är jag som får ta de största smällarn nu. 

Det är inte lätt atta vara liten, speciellt inte i en sådan här situation. Och för barn med dessa specifika svårigheter blir det ännu jobbigare. 

Känner att jag håller på att gå under, oro. Över deras välbefinnande hänger över mig som ett mörkt måln. Hur ska jag hjälpa dem igenom denna extremt svåra förändring. 

Idag känner jag mig inte så stark som mamma 

 

Lyckan mitt i kaoset 

Kaos är det som kan beskriva våran vardag den senaste tiden. 

Sonen börjar sakta vänja sig vid de nya rutinerna. Även om bytesdagrna fortfarande är jobbigas så börjar han nu landa i våran nya vardag. 

Dottern förstår inte så mycket och är nog mest förvirrad. Men vi hoppas på att även hon ska landa i de nya rutinerna snart. 

Men just idag är jag överlycklig över att min son har en vän. JA NI LÄSTE RÄTT. MIN POJKE HAR EN VÄN. Någon han kan prata med och umgås med 😊. Imorgon ska han hem till sin vän efter skolan. Jag tror att jag är mer nervös än vad han är. 

Jag har sagt det förr och säger det igen, lycka är att se lyckan i sina barns ögon 😀

Ha det bra all där ute. 

När livet vänds upp och ner

Ibland blir livet inte riktigt som man tänkt. Ibland tvingas man ta svåra beslut, beslut som vänder upp och ner på allt en stund. 

Jag och T tog i början av året det  svåra beslutet att, avsluta vårt äktenskap.

Vi försöker tillsammans få allting att fungera så bra som möjligt för barnen. Men det är inte alltid lätt. 

Vi har ändrat på rutinerna lite i taget, så de ska börja vänja sig. Då de sedan kommer bo växelvis hos T och mig. Men det är svårt, för oss alla. 

Sonen är den som har tagit detta hårdast. Han är så arg på mig. Och utbrotten har blivit många under de senaste två månaderna. 

Han har även börjat med sina ljudtics igen. Han har inte haft dessa sen han var liten.

Min flicka verkar inte så bekymrad just nu. Tror att det kommer bli mer verkligt för henne när den stora förändringen kommer. När mamma och pappa bor på varsit håll, då kommer det bli tufft för henne. 

Nä livet är inte alltid lätt, livet kom inte med instruktioner.

Jag tror att vi har en lång och jobbig väg att gå innan barnen landar i den nya vardagen. 

Ha det bra där ute och ta hand om er / NPF MAMMA  

 

God jul

Idag vill jag önska er en god jul. Detta är en dag som brukar vara jobbig för många. 

För några år sedan ändrade vi på allat och prioriterade om. Vi insåg att vi inte njöt av julen, utan stressade igenom. 

Nu har vi inga måsten under julen. Vi är hemma bara vi fyra, äter lite julmat (det barnen brukar tycka om) och öppnar julklappar. I övrigt är det en dag som vilken annan.  

Hoppas ni har funnit ”traditioner” som passar er och eran familj. För när man har en speciell familj, behöver man skapa speciella traditioner. 

Kram på er alla fina där ute 

  

Det går bra nu….

Som rubriken säger, just nu går det mesta bra. 

Min prinsessa har fått hjälp på BUP. Hon mådde inte bra men kunde inte förmedla detta. Hon slutade måla, vilket alltid varit hennes uttrycksätt, hon sa att hon inte längre gillade livet. Vi försökte på alla sätt och vis att visa att vi fanns här, men hon vart bara mer och mer deprimerad. Vi pratade med hennes läkare på BUP, han tog detta på fullaste allvar. Efter att vi prövat olika lösningar, alla med varierande resultat. Vart den stora vändningen  ändrad styrka på en av hennes mediciner. Nu är hon våran J igen, viljestark med ett humör som heta duga men glad. Hon sjunger, målar och skapar igen, och hon älskar livet igen. 

Min pojke mår fortfarande bra, även om det börjar märkas att han behöver jullov. Han är glad, han har börjat sätta ord på vad han känner   och tänker. 

Så för ca 1 månad sedan bestämde vi oss för att pröva något, som för oss varit fullkomligt otänkbart. Nämligen att gå på IDOL FINALEN I GLOBEN. 

Det är ju allt som min familj har svårt för. Okänd lokal, mycket människor, starkt ljus och högt ljud. 

Men de älskar idol och följer det varje år, från början till slut. De brukar varje år fråga om vi någon gång skulle kunna åka till en final i Globen.  I år vart svaret JA. 

Vi förberedde. Genom att vara lediga alla fyra under dagen. Vi åkte hemifrån några ca 5 timmar innan. Vi hade ett schema över vad som skulle hända på ett ungefär. Vi förklarade flera gånger att vi kunde gå när som helst om det blev för jobbigt. Vid bokning hade vi talatom att vi behövde ha platser nära mittgången, och det fick vi. 

Några få korta uttbrott blev det under dagen. Främst över små saker som var svåra att greppa så som, att äta, vänta i kö, gå på toaletten, öronproppar, ta av jackan osv. Men i det stora hela kan vi beskriva gårdagen som en fullkomlig succé. Bättre blev det när deras favorit vann och deras reserv kom tvåa. 

För oss var detta lika stort som att bestiga ett av världens största berg. Och idag har jag två trötta men otroligt lyckliga barn, och deras lycka är allt som betyder något. 

  

Att vara syskon till någon speciell…

I veckan fick jag ett brev, från en organisation vid namn siblings. De berättade att de startat grupper för syskon till personer med speciella behov. De anordnar träffar för äldre och yngre syskon i både Göteborg och Karlstad, de har även ett nätverk på Facebook. 

Detta är ett ämne som faktist berör mig djupt. Förutom att vara mamma till två fantastiska barn och fru till en enastående man. Så är jag även syster till en mycket speciell person. 

Min bror är hela 5 år äldre än mig, men jag har alltid haft rollen som storasyster. Min bror har en utvecklingstörning, epilepsi och en synskada  (han ser ca 0,5m med glasögon). Han har även andra små diagnoser som finns med i bakgrunden. 

Min brors behov av stöd, gjorde att mina föräldrars uppmärksamhet oftast låg på min bror. Under perioder då min bror mådde som dåligast, gick jag åt sidan. 

Jag mins att jag ibland kände mig ensam, rädd och bortglömd. Idag förstår jag att det inte var så, men i stunden kändes det fruktansvärt. Jag mins att jag oftast fick höra att jag var svartsjuk på min bror, när jag betyder mig illa för att få uppmärksamhet. Men jag älskade min bror och förstod inte vad de menade. 

Så när jag fick erat brev Annika och Sara blev jag otroligt glad över erat initiativ. Det är viktigt att syskon inte känner sig ensamma. Att de får stöd att bearbeta sorgen (för  det är en sorg, att se sina familj lida) men också får bekräftelse i sin önskan att finnas och bli sedda.

Jag önskar att jag haft möjligheten att få delta i en sådan grupp. Idag är möjligheten till stöd mycket lättare i och med de sociala mediernas framgång. 

Det är viktigt att inte känna sig ensam. Att kunna dela sina kännslor, tankar och funderingar med någon som förstår. 

Så tack Annika och Sara för erat finna jobb/ Ana 

  

Konsten att stå kvar. 

Att min prinsessa mår dåligt kan man inte missa. 

Hon har aldrig varit den som vill ha kramar eller ligga och gosa. Hon har aldrig varit bra på att sätta ord på sina tankar eller känslor. Men hon har alltid haft sina färger och sina skapelser. Genom dem har vi fått en inblick i hennes värld. 

Men nu har hon inte rört sina färger på ett väldigt bra tag nu. Det oroar mig väldigt mycket, att hon inte får ut allt det där jobbiga. 

Att tvinga min dotter till något hon inte vill, är lika meningslöst som att försöka cykla under vattnet.

Så det ända som jag kan göra är, att stå stadigt kvar. Visa henne att hur arg hon än är, hur mycket hon än skriker, bråkar, kastar och svär. Så kommer jag stå kvar och vänta ut stormen, för att hjälpa henne igenom vad det än är hon går igenom.  

Men jag tror att det svåraste en förälder någonsin måste göra, är att stå vid sidan om medans ens barn mår dåligt. 

Men just nu vet jag inte om jag har något val. 

Min älskade flicka jag kommer stå stadigt kvar.