Trots, trots och lite mera trots 

Min dotter har alltid haft ett humör som skulle få ett helgon att svära. 

Men den senaste tiden har det eskalerat 200% åt hel fel håll. Det är raseriutbrott, från det att hon vaknar tills att hon somnar. 

Det värsta är att vi inte kan nå henne. Det känns som om hon stängt av oss fullständigt, och inget vi säger eller gör har någon betydelse. 

Jag har nu börjat förstå, att mycket av detta är kopplat till det faktum att hon nu börjar komma in i puberteten.  

Men eftersom det mesta av forskningen kring både Asbergers och ADHD är gjord på pojkar. Är det inte mycket hjälp man kan finna i litteraturen. 

Jag står återigen handfallen, hur hanterar jag en dotter som är arg som ett bi dygnet runt. Hon vill inte prata med mig. 

Älskad bebis hur kan jag hjälpa dig? 

Förvirrad mamma…..

Njuter av livet ❤️

Nu har barnen gått i skolan i 3 veckor och vi kan nu konstatera att det har varit en utmärkt början. Något som är en lättnad efter förra årets urusla start. 

Att skolan fungerar gör att allting här hemma fungerar. 

Så just nu njuter vi av att livet rullar på, med rutiner som funkar. Vi har en glad och nöjd son, vilket gör dotterns problem betydligt mer hanterbara. 

Sonen har även börjat träna friidrott och trivs än så länge bra med det. Träningen är på söndagar vilket ger mig och dottern lite egentid. 

Så just nu är livet bra och vi njuter, slänger det varar. 

 Bjuder på ett kort på familjen, av när vi firade dotterns 9 års dag ❤️ 

Tillbaka till verkligheten 

Då var semestern över för oss alla och det är nu dags att återvända till verkligheten. 

Som alltid har inte sommaren varit problem fri. Vi har haft problem med kortids (eller rättare sagt me en nattpersonal). Dottern har hamnat i en hemsk trottsperiod, ingenting passar och allting är fel. 

Sommaren har trots allt varit skön, faktist en av de bästa somrarna någonsin. Sonen har varit GLAD och VÅGAT pröva nya saker. Vår resa till skara sommarland var nog en av de mest positiva resor vi någonsin haft. Till och med fröken ”tvärtemot” hade roligt. VI KLARADE HELA RESAN (fem dagar) MED ENDAST ETT FÅTAL UTTBROTT 😄

Nu är det dock dags för skolstart, barnen hade sin första dag igår. Förra veckan hade vi skolårets första möte. Det kändes ganska bra, men vet inte om jag vågar hoppas. 

Sonen är dock nöjd med sin nya lärare, detta år är det en manlig lärare som har hoppat in som vikarie förr. Sonen har positiva erfarenheter av honom. Så han känner sig tryg och det är det viktigaste. 

Så nu håller vi tummarna för att åtminstonen denna termin ska funka bra. 

Ber om ursäkt över att jag inte uppdaterat på länge, kommer bli bättre på det. 

Kram på er alla där ute  

 Min underbara familj ❤️

Korttids….

Det är med blandade känslor som jag under helgen packat barnens väskor. Imorgon åker de till sitt korttidsboende och är borta till nästa måndag. 

Känslorna är som sagt blandade. Det ska bli skönt att få en paus från, bråken, utbrotten och det ständiga planerandet. Min man är kvar, men han planerar sin egen dag och är inte lika rutinbunden som barnen. 

Samtidigt som jag känner en lättnad över att få en hel vecka att samla nya krafter. Känner jag mig ledsen över att det ändast är möjligt genom att sckika bort mina ❤️

Jag känner mig som en dålig förälder, eftersom jag måste skicka iväg barnen för att orka. Samtidigt som jag är medveten om att jag måste samla nya krafter, om jag ska orka resten av året. 

Det som är bra är att jag jobbar. Tystnaden gör saknaden efter dem värre. Det är svårt att hålla balansen, när man ständigt brottas med sina tankar. Gör jag rätt? Har de det bra? Äter dom? Borde jag orka? 

Människor fördomar och kommentarer, kan ibland verkligen sänka en när man själv tycker man är en dålig förälder. För något år sedan fick jag en kommentar, angående att mina barn gick på kortids. Personen i fråga tyckte att, om man nu skaffat barn skulle man också ta hand om dem på heltid. 

Men jag har nu kommit en bit på vägen. Det dåliga samvetet finns kvar, men den hålls i schack av vetskapen att detta är förr allas bästa. 

Så nu är allting packat och klart och imorgon kl 16:00 blir vi barnlediga i en hel vecka.  

 

Midsommar 

Midsommar en dag med stora folksamlingar och hög musik. Med andra ord, inte så ideellt för min familj.

Men min familj är ganska så envisa och tradition är viktig för dem. Så varje år har vi firat med midsommar stång och allt vad det innebär. 

Men idag fick jag äntligen min vilja igenom. Vi tog det lugnt hemma på morgonen. Sen åkte vi till min pappa på eftermiddagen. Vi grillade, åt gott och bara va. 

Barnen lekte och hade roligt med andra barn som var med. Och vi vuxna  kunde umgås en stund,  utan barn som satt som plåster på oss.  

På vägen hem säger dottern, som annars är väldigt negativt inställd till det mesta.  ”mamma detta var den bästa midsommaren någonsin” 

Nu sover båda barnen och även mannen. Och jag sitter här och är så tacksam över denna underbara dag. 

Idag kommer denna mamma somna med ett stort leende på sina läppar.

    

Att besegra sina rädslor…..

jag skrattar och gråter, av ren lycka!!!! 

För lite mer än ett år sedan, började barnen sova i vårt rum. Anledningen var ren och skär rädsla. Vad de var rädda för, kunde de inte riktigt sätta ord på. 

Vi har i år pratat om att börja träna sova i sina egna rum igen, under semestern. Men igår ville de pröva, så dt var bara att fixa. 

Nu är kl 03:30 och mina ❤️ har sovit super bra hela natten. V vaknade och kunde inte somna om, så han fick sin melatonin ( avsed för när han vaknar på natten och inte kan somna om). J vaknade gick på toaletten Sn somnade hon om. 

Jag och T har sovit oroligt, då vi varit på helspänn. 

Men detta var en seger för mina ❤️ hjärtan. Och hur det än blir ikväll, så lyckades dom igår. 

Vi tar små steg fram och några bakåt på vägen, men vi kommer komma fram till vårat mål. 

  

Glädje, blandat men en känsla av sorg…

Efter den senaste tidens aggressiva utbrott, där sonen skadat sig själv och oss. Har han nu fått en medicin höjning på sin ångestdämpande medicin. 

Förra veckan fick han vara hemma då höjningen var väldigt stor. Han vart trött, men inga andra biverkningar tack och lov.

Medicinen verkar ge önskad effekt. Han orkade vara med heladagen i onsdags, när min kusin tog studenten. Detta är något stort, förra årets studentfirande ( för en annan kusin) slutade i kaos men flera massiva raseriutbrott. Så i år skulle vi inte vara med, men han ville så gärna pröva igen. Behöver jag säga att han somnade med ett leende på läpparna. 

Igår var vi på kalas (makens släkt). Vid sådana här  tillställningar brukar han sitta som ett plåster på oss. Så ni kan tänka er min glädje och förvåning, när han går iväg själv och leker med de andra barnen…. Ute och på ett annat våningsplan! 

Han har inte haft ett enda raseriutbrott, han har inte ens triggats av syrrans ständiga retande. 

Min glädje är total..!! 

Men den dämpas av det faktum att detta ändast kunde uppnås av ännu mer mediciner. Min önskan är, att det ska komma en dag då han kan göra allt detta utan mediciner. 

Så mamma hjärtat är delat, ena halvan jublar och den andra gråter. 

   Jag och min pojke

 

Lycka är….

Att höra dörrklockan och möts av en pojke som söker MIN pojke för att leka. 

Lycka är att se min 10 åring sitta på bänken utanför vår port och prata. När han annars är så rädd att han inte ens vågar gå till köket själv. 

Lycka är, att se lyckan i hans ögon när han säger ”mamma de ville leka med mig!!” 

Lycka är att veta, att detta kommer ge min son styrkan att fortsätta kämpa i en annars väldigt mörk vardag. 

Detta är en känsla som inte går att beskriva. En känsla som bara en förälder kan förstå. 

Inkompetenta läkare….

Jag vet att det finns bra läkare också, men tyvärr har jag inte mött någon än.

När sonen föddes hade han problem med andningen. Det tog oss 6 månaders tjat, bråk och andra konflikter innan vi fick rätt. Astma blev domen, efter medicinering  blev han bättre.

Sen tog det ca 5 år av bråk, tjat och konflikter med olika läkare innan vi fick en utredning på sonen. 

Under dessa 5 år träffade jag TVÅ läkare som tycke att jag var en dålig mamma, eftersom jag (enligt dom) VILLE att mitt barn skulle vara ”sjuk”. 

Det senaste bråket med läkare har varat sen 4 års åldern då de gjorde första syntestet på vår son. Resultatet vart odefinierat då sonen inte var samarbetsvillig. Han har gjort flera syntestet sen dess alla med samma resultat. Varje gång vi har bett om en remis till ögonläkare, har vi i stort sätt blivit dumförklarar. Varför skulle vi ha en remiss det va ju inget fel på hans ögon bara hans inställning till testet. 

I år krävde vi en remiss och efter mycket fick vi äntligen. Idag har vi varit hos ögonläkaren. Resultatet visade att sonen behöver glasögon och att han skulle ha behövt det redan vid 4 års ålder.  

Hade min pojke fått en remiss redan som 4 åring hade hans syn kanske varit betydligt mycket bättre än idag. Läkaren sa att om han hade fått glasögon då så skulle han inte ha behövt glasögon nu. Men nu kommer han behöva ha sina glasögon resten av sitt liv. 

Är det såhär det ska vara? Ska man verkligen behöva kämpa med varenda människa man träffar inom vården? Varför är det så svårt att ta föräldras oro över sina barn på allvar? 

Jag är så ARG, LEDSEN och BESVIKEN över hela situationen. 

Men min pojke är tack och lov ganska positivt inställd till glasögon. Hans kommentar ”mamma nu kommer jag se ut som dig”  

Hoppas hans positiva inställning fortsätter 

  

Varför är det så svårt att förstå?!?

Möte efter möte har jag suttit och berättat:

  • Vad som funkar
  • Vad som är V:s styrkor
  • Vad han behöver stöd i
  • Och vilket förhållningssätt som fungerar. 

Jag har talat om att hans beteende är ett tydligt täcken på att han inte mår bra i miljön och i gruppen. 

Nu är vår gräns nådd. Vi har tröttnat på att prata in för döva öron. Steg tre är taget och vi väntar just nu på resultatet av det hela. 

Nu är det inte många veckor kvar av detta skolår, men jag vill att det ska sluta bra. Så att han kan må bra under sommaren och inte bära på oron inför nästa skolår. 

Jag tror inte att jag och min man är särskilt populära på skolan, eller på utbildningsförvaltningen i kommunen. Men vi kommer inte ge oss. Vi kommer kriga så läge det behövs. 

Just nu har min son flyttats ur klassrummet, tillsammmans med två andra kamrater. Striden för att min son ska få möjlighet att fortsätta med sina studier är i full gång. Det är inte meningen att han ska gå i skolan för att spela spel, eller åka till lekparken. Skolan har ansvar för att min son ska uppnå minimum kraven för årskursen. 

Hoppas att våra ansträngningar ger resultat. Skulle vara skönt att inte behöva kämpa med skolan mer. 

Hoppas allt är bra med er där ute. Och jag sänder en stor styrke kram till alla som kämpar på där ute.