Ångest

Jag har ångest och då är jag rädd för olika saker.
Dom som har ångest som jag, ska inte skämmas
för det. 

Jag tycker det är jobbigt med mycket folk Och jag tycker också det är jobbigt att träffa folk som jag inte känner. 

Ibland så tror jag att det kommer folk som
kommer skada mig när jag går ute när det är mörkt då blir
jag rädd. Jag gillar  inte getingar eller bin
som flyger ute på sommaren då blir jag rädd och stressad
och får svårt att andas. 

Jag äter även medicin som hjälper mig med ångesten. Men för att jag ska bli lugn så tar jag ett djupt andetag och tänker på något annat. 

Med vänliga hälsningar V

ADHD

Hur det känns att ha ADHD.

Jag tycker att det är kul att ha ADHD.
Det är kul för man kan komma på idéer och hitta olika sätt att ta sig fram på som många andra har svårt med. 

När man har ADHD så kan man ha svårt för olika saker som jag har. Jag tar medicin för min ADHD så då har jag Inte lika svårt med att sitta stil. Men om jag inte tar min Medicin så kan jag inte sitta stil är jätte pigg och springer omkring i hela lägenheten och mamma och pappa orkar inte med att man springer omkring och  inte är lugn. 

Jag tycker det känns bra att ha ADHD. 

Skrivet av V 

God jul

Idag vill jag önska er en god jul. Detta är en dag som brukar vara jobbig för många. 

För några år sedan ändrade vi på allat och prioriterade om. Vi insåg att vi inte njöt av julen, utan stressade igenom. 

Nu har vi inga måsten under julen. Vi är hemma bara vi fyra, äter lite julmat (det barnen brukar tycka om) och öppnar julklappar. I övrigt är det en dag som vilken annan.  

Hoppas ni har funnit ”traditioner” som passar er och eran familj. För när man har en speciell familj, behöver man skapa speciella traditioner. 

Kram på er alla fina där ute 

  

Det går bra nu….

Som rubriken säger, just nu går det mesta bra. 

Min prinsessa har fått hjälp på BUP. Hon mådde inte bra men kunde inte förmedla detta. Hon slutade måla, vilket alltid varit hennes uttrycksätt, hon sa att hon inte längre gillade livet. Vi försökte på alla sätt och vis att visa att vi fanns här, men hon vart bara mer och mer deprimerad. Vi pratade med hennes läkare på BUP, han tog detta på fullaste allvar. Efter att vi prövat olika lösningar, alla med varierande resultat. Vart den stora vändningen  ändrad styrka på en av hennes mediciner. Nu är hon våran J igen, viljestark med ett humör som heta duga men glad. Hon sjunger, målar och skapar igen, och hon älskar livet igen. 

Min pojke mår fortfarande bra, även om det börjar märkas att han behöver jullov. Han är glad, han har börjat sätta ord på vad han känner   och tänker. 

Så för ca 1 månad sedan bestämde vi oss för att pröva något, som för oss varit fullkomligt otänkbart. Nämligen att gå på IDOL FINALEN I GLOBEN. 

Det är ju allt som min familj har svårt för. Okänd lokal, mycket människor, starkt ljus och högt ljud. 

Men de älskar idol och följer det varje år, från början till slut. De brukar varje år fråga om vi någon gång skulle kunna åka till en final i Globen.  I år vart svaret JA. 

Vi förberedde. Genom att vara lediga alla fyra under dagen. Vi åkte hemifrån några ca 5 timmar innan. Vi hade ett schema över vad som skulle hända på ett ungefär. Vi förklarade flera gånger att vi kunde gå när som helst om det blev för jobbigt. Vid bokning hade vi talatom att vi behövde ha platser nära mittgången, och det fick vi. 

Några få korta uttbrott blev det under dagen. Främst över små saker som var svåra att greppa så som, att äta, vänta i kö, gå på toaletten, öronproppar, ta av jackan osv. Men i det stora hela kan vi beskriva gårdagen som en fullkomlig succé. Bättre blev det när deras favorit vann och deras reserv kom tvåa. 

För oss var detta lika stort som att bestiga ett av världens största berg. Och idag har jag två trötta men otroligt lyckliga barn, och deras lycka är allt som betyder något. 

  

Att vara syskon till någon speciell…

I veckan fick jag ett brev, från en organisation vid namn siblings. De berättade att de startat grupper för syskon till personer med speciella behov. De anordnar träffar för äldre och yngre syskon i både Göteborg och Karlstad, de har även ett nätverk på Facebook. 

Detta är ett ämne som faktist berör mig djupt. Förutom att vara mamma till två fantastiska barn och fru till en enastående man. Så är jag även syster till en mycket speciell person. 

Min bror är hela 5 år äldre än mig, men jag har alltid haft rollen som storasyster. Min bror har en utvecklingstörning, epilepsi och en synskada  (han ser ca 0,5m med glasögon). Han har även andra små diagnoser som finns med i bakgrunden. 

Min brors behov av stöd, gjorde att mina föräldrars uppmärksamhet oftast låg på min bror. Under perioder då min bror mådde som dåligast, gick jag åt sidan. 

Jag mins att jag ibland kände mig ensam, rädd och bortglömd. Idag förstår jag att det inte var så, men i stunden kändes det fruktansvärt. Jag mins att jag oftast fick höra att jag var svartsjuk på min bror, när jag betyder mig illa för att få uppmärksamhet. Men jag älskade min bror och förstod inte vad de menade. 

Så när jag fick erat brev Annika och Sara blev jag otroligt glad över erat initiativ. Det är viktigt att syskon inte känner sig ensamma. Att de får stöd att bearbeta sorgen (för  det är en sorg, att se sina familj lida) men också får bekräftelse i sin önskan att finnas och bli sedda.

Jag önskar att jag haft möjligheten att få delta i en sådan grupp. Idag är möjligheten till stöd mycket lättare i och med de sociala mediernas framgång. 

Det är viktigt att inte känna sig ensam. Att kunna dela sina kännslor, tankar och funderingar med någon som förstår. 

Så tack Annika och Sara för erat finna jobb/ Ana 

  

Konsten att stå kvar. 

Att min prinsessa mår dåligt kan man inte missa. 

Hon har aldrig varit den som vill ha kramar eller ligga och gosa. Hon har aldrig varit bra på att sätta ord på sina tankar eller känslor. Men hon har alltid haft sina färger och sina skapelser. Genom dem har vi fått en inblick i hennes värld. 

Men nu har hon inte rört sina färger på ett väldigt bra tag nu. Det oroar mig väldigt mycket, att hon inte får ut allt det där jobbiga. 

Att tvinga min dotter till något hon inte vill, är lika meningslöst som att försöka cykla under vattnet.

Så det ända som jag kan göra är, att stå stadigt kvar. Visa henne att hur arg hon än är, hur mycket hon än skriker, bråkar, kastar och svär. Så kommer jag stå kvar och vänta ut stormen, för att hjälpa henne igenom vad det än är hon går igenom.  

Men jag tror att det svåraste en förälder någonsin måste göra, är att stå vid sidan om medans ens barn mår dåligt. 

Men just nu vet jag inte om jag har något val. 

Min älskade flicka jag kommer stå stadigt kvar.

Trots, trots och lite mera trots 

Min dotter har alltid haft ett humör som skulle få ett helgon att svära. 

Men den senaste tiden har det eskalerat 200% åt hel fel håll. Det är raseriutbrott, från det att hon vaknar tills att hon somnar. 

Det värsta är att vi inte kan nå henne. Det känns som om hon stängt av oss fullständigt, och inget vi säger eller gör har någon betydelse. 

Jag har nu börjat förstå, att mycket av detta är kopplat till det faktum att hon nu börjar komma in i puberteten.  

Men eftersom det mesta av forskningen kring både Asbergers och ADHD är gjord på pojkar. Är det inte mycket hjälp man kan finna i litteraturen. 

Jag står återigen handfallen, hur hanterar jag en dotter som är arg som ett bi dygnet runt. Hon vill inte prata med mig. 

Älskad bebis hur kan jag hjälpa dig? 

Förvirrad mamma…..

Njuter av livet ❤️

Nu har barnen gått i skolan i 3 veckor och vi kan nu konstatera att det har varit en utmärkt början. Något som är en lättnad efter förra årets urusla start. 

Att skolan fungerar gör att allting här hemma fungerar. 

Så just nu njuter vi av att livet rullar på, med rutiner som funkar. Vi har en glad och nöjd son, vilket gör dotterns problem betydligt mer hanterbara. 

Sonen har även börjat träna friidrott och trivs än så länge bra med det. Träningen är på söndagar vilket ger mig och dottern lite egentid. 

Så just nu är livet bra och vi njuter, slänger det varar. 

 Bjuder på ett kort på familjen, av när vi firade dotterns 9 års dag ❤️ 

Tillbaka till verkligheten 

Då var semestern över för oss alla och det är nu dags att återvända till verkligheten. 

Som alltid har inte sommaren varit problem fri. Vi har haft problem med kortids (eller rättare sagt me en nattpersonal). Dottern har hamnat i en hemsk trottsperiod, ingenting passar och allting är fel. 

Sommaren har trots allt varit skön, faktist en av de bästa somrarna någonsin. Sonen har varit GLAD och VÅGAT pröva nya saker. Vår resa till skara sommarland var nog en av de mest positiva resor vi någonsin haft. Till och med fröken ”tvärtemot” hade roligt. VI KLARADE HELA RESAN (fem dagar) MED ENDAST ETT FÅTAL UTTBROTT 😄

Nu är det dock dags för skolstart, barnen hade sin första dag igår. Förra veckan hade vi skolårets första möte. Det kändes ganska bra, men vet inte om jag vågar hoppas. 

Sonen är dock nöjd med sin nya lärare, detta år är det en manlig lärare som har hoppat in som vikarie förr. Sonen har positiva erfarenheter av honom. Så han känner sig tryg och det är det viktigaste. 

Så nu håller vi tummarna för att åtminstonen denna termin ska funka bra. 

Ber om ursäkt över att jag inte uppdaterat på länge, kommer bli bättre på det. 

Kram på er alla där ute  

 Min underbara familj ❤️

Korttids….

Det är med blandade känslor som jag under helgen packat barnens väskor. Imorgon åker de till sitt korttidsboende och är borta till nästa måndag. 

Känslorna är som sagt blandade. Det ska bli skönt att få en paus från, bråken, utbrotten och det ständiga planerandet. Min man är kvar, men han planerar sin egen dag och är inte lika rutinbunden som barnen. 

Samtidigt som jag känner en lättnad över att få en hel vecka att samla nya krafter. Känner jag mig ledsen över att det ändast är möjligt genom att sckika bort mina ❤️

Jag känner mig som en dålig förälder, eftersom jag måste skicka iväg barnen för att orka. Samtidigt som jag är medveten om att jag måste samla nya krafter, om jag ska orka resten av året. 

Det som är bra är att jag jobbar. Tystnaden gör saknaden efter dem värre. Det är svårt att hålla balansen, när man ständigt brottas med sina tankar. Gör jag rätt? Har de det bra? Äter dom? Borde jag orka? 

Människor fördomar och kommentarer, kan ibland verkligen sänka en när man själv tycker man är en dålig förälder. För något år sedan fick jag en kommentar, angående att mina barn gick på kortids. Personen i fråga tyckte att, om man nu skaffat barn skulle man också ta hand om dem på heltid. 

Men jag har nu kommit en bit på vägen. Det dåliga samvetet finns kvar, men den hålls i schack av vetskapen att detta är förr allas bästa. 

Så nu är allting packat och klart och imorgon kl 16:00 blir vi barnlediga i en hel vecka.