Tankar, en tidig måndagsmorgon….

Hallå kära läsare.

Nu var det tag jag skrev. Det har varit fullt upp här hemma den senaste veckan. Sonen har kämpat som bara den och kan nu andas ut i en hel vecka. Dottern är sur som ättika över att hon inte får gå på fritids under höstlovet. Min man har jobbat i en hel vecka (hans arbetsdag är 12 timmar lång) för att kunna få ledigt denna vecka. Själv har jag jobbat mig igenom hela förra veckan, magen är inte riktigt på topp och det känner hela kroppen av.

Igår kväll tittade jag på Måns Möllers föreställning ”Jävla pajas- det här skojar du inte bort”, den gick på SVT1 kl 21:00

Måns berättar om sin son Viggo som har fått diagnosen Autistisk syndrom. Han blandar komedi med allvar och det funkar utmärkt. Jag har nog inte skrattat och gråtit så mycket på en och samma gång. Jag rekommenderar att ni ser den.

men pjäsen fick mig att börja tänka på hur det varit för oss, vår resa fram till nu. Och jag inser att trotts jobbiga stunder, då det känns att man kommer kvävas av alla ”problem” så skulle jag aldrig byta bort mitt liv.

Jag har två underbara barn och en underbar make. Livet är inte alltid lätt men vem har sagt att det ska vara det?

Jag började även tänka på den okunskap som finns kring mina barns och min mans svårigheter. Tanken med denna blogg var och är att dela min vardag med er, så att ni får veta hur det kan vara att leva som mamma till barn med dessa svårigheter. Men det känns inte som tillräckligt.

Vi föräldrar möts dagligen av människor som på något sätt kritiserar oss, ibland kritiserar de utan att var medvetna om det.

När jag har berättat om mina barns svårigheter har jag fått kommentarer som:

”det växer ju bort”- nej det gör inte det, det växer inte bort. Min son föddes med Autism och han kommer leva med det resten av sitt liv.

”men alla barn har svårt att sitta still”- ja det är sant att alla barn har en period då de inte kan sitta så länge, oftast går den perioden över. Men nu pratar vi inte om lite rastlöshet, utan ett barn som inte kan sitta i mer än någon minut åt gången, om det så är på bussen,matsalen eller samlingen.

”sätt gränser…, du är för snäll”- vi har gränser, rutiner och regler för att få vardagen att fungera. och nej jag är inte för snäll, jag vet vad mina barn klarar och vad de inte klarar.

”bara för att de har svårigheter, kan man inte bete sig hur som helst”- Nej det kan man inte, men det finns en anledning bakom vissa beteenden. Jag har aldrig låtit mina barn bete sig ila, men jag har förståelse för att de ibland inte hinner stoppa sig själva.

ja fördomarna om barnen och oss föräldrar är många. Hur gör vi för att förändra detta? Vi är många föräldrar som kämpar, det har bildats en organisation som heter ”BARN I BEHOV- Jag finns också” vi har föreningar som Attention. Men på något sätt når vi inte hela vägen.

Jag ser mina barn kämpa, VARJE DAG, VARJE MINUT, Mot sig själva, mot samhällets fördomar och för att passa in i ett skolsystem som är skapad efter det ”önskvärda barnet” …. och jag känner mig maktlös, Arg och förtvivlad.

Hur gör man skillnad, hur förändrar man människors bild av världen? Hur ger jag mina barn hopp? då mitt snart är slut.

Bara tankar från en NPF- mamma en tidig Måndags morgon i Oktober

3 reaktioner på ”Tankar, en tidig måndagsmorgon….

  1. Jag önskar jag kunde skriva och ha en blogg men orken och tiden finns inte. Jag vill du ska veta att jag följer och läser allt och du hjälper mig otroligt mycket med att se att man inte är ensam. Önskar dig och hela din underbara familj all lycka. Måste ge dig en massa kramar som sätter ord på vad jag och min son också känner och kämpar med. Följer och blir glad att någon vågar berätta som det är.

    Gilla

  2. Jag såg också Måns Möllers föreställning igår och både skrattade och grät. Men när han uttryckte sin förtvivlan över att det dröjde hela 9 månader innan sonen fick sin diagnos blev min reaktion ”Så snabbt!”. Tyvärr dröjde det 11 år innan vår dotter fick sin diagnos varav de senaste 2 1/2 åren var ett djäkla anamma – strid mot BUP för att bli trodd!!! Äntligen fick dottern sina diagnoser för 3 veckor sedan. Så nio månader är för mig ganska så snabbt. Men i ett perfekt samhälle ska det naturligtvis inte ens behöva dröja 9 månader!

    Jag delar dina tankar. Precis så känner jag med!
    STYRKEKRAM

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s