Jag orkar inte längre bära allt själv. Jag är trött på att känna mig ensam med allt.

Jag är rädd för att förlora min son, jag är orolig för min dotters framtid. Jag försöker var deras stöttepelare, den som står stadigt kvar.

Men inombords håller jag på att gå sönder. Jag känner inte att jag har någon att luta mig mot. Att prata med, att krypa in hos och bara gråta utan att behöva förklara.

Jag är trött på att känna att jag behöver förklara mina känslor, att känna att min sorg är ett problem för den person som säger sig älska mig.

Jag känner mig ensam fast jag är omringad av människor.

Jag känner mig ensam, trött och vilsen. Jag är den som ska vara stark för dem. Men vem är stark för mig?

Orka, orka bara orka.

Men hur länge ska man orka?

Hur länge kan man orka, när hjärtat ligger i bitar och själen blöder?

Hur ska man orka, när ens barn är i den djupaste av avgrunder. Men du kan inte hjälpa hen ut?

Hur ska du orka, när du löst ett problem för att med det samma ställas inför ett nytt?

Hur ska man orka finnas för två unga individer som inte passar in i normen?

Oron, stressen, ångesten och tröttheten är mina trogna följeslagare. Sömnlösa nätter och en hjärna som inte slutar tänka.

Orka, det är bara att orka…. vad finns det för alternativ? Vad mer kan jag göra, än att ork?

Ett så simpelt ord, fyra sammansatta bokstäver till ett fjuttigt ord. Ett ord som betyder så mycket. Något man antingen gör eller inte.

Hen orkar inte med livet, orkar inte existera. Så hen försöker sluta orka finnas, genom att helt enkelt inte finnas.

Då måste jag orka, orka finnas, orka stötta, orka lyssna, orka vända på varenda sten, orka allt för att få hen att orka.

Orka…. Ett märkligt litet ord. Ett litet ord med en så stor betydelse.

Vem vet hur man orkar? Inte jag…. Men ändå är det det jag gör precis varje dag, orkar

Känner ni till uttrycket ”små barn, små problem. Stora barn stora problem” ?….

Jag har tänkt mycket på det, den senaste tiden. Jag mins när barnen var små, hur tufft det var med alla utbrott. Hur svårt det var att fixa scheman och rutiner så att allt skulle flytta på.

Min sambo sa för någon dag sen, hur skönt det va att hans barn började bli tonåring. Att hen äntligen började bli självständig och fixade mer själv.

Det fick mig att börja tänka på allt kring mina barn. För i jämförelse med hans, så är det nog snarare tvärt om för mig.

För mig är det just som utrycker säger ”små barn, små problem. Stora barn stora problem”. För även om vardagen var allt annat än lätt när de var små, så är det inget i jämförelse med idag.

När ungdomar kommer upp i en viss ålder, förväntar sig omgivningen mer av dem. Det är som att helt plötsligt så ska de bara kunnas fungera inom den norm som råder. Men diagnoserna och de svårigheter som de innebär, försvinner inte bara för att man blivit stor.

De har fortfarande svårigheter inom det sociala området, de har fortfarande bristande impulskontroll. De har fortfarande svårt att utrycka sina känslor. Och vi föräldrar fortsätter anpassa, stötta och fånga upp.

Skillnaden är att de är äldre och så även vi. De kämpar emot för de vill frigöra sig, precis som alla ungdomar. De vill pröva på, de vill bestämma själva och de vill växa upp. Och vi vill hjälpa den, vi vill skydda dem från faror. Och våran ork börjar sina, när alla åren av slit börjar ta ut sin rätt. Men vi kämpar vidare för våra ungdomar/ unga vuxna. För av någon anledning så hamnar de mer ofta än inte i situationer som är, farliga,svårnavigerad eller bara väldigt dåliga. Hur länge vi orkar och vad som händer när vi inte finns? …. Ja det vet ingen annan än gud.

NPF-Mamman

Du är så stark, du orkar så mycket.

Har jag något val!

Jag kan inte ge upp, vem ska då orka om inte jag.

Vem ska ta emot alla deras hot, vem ska trösta när mörkret är som värst, vem ska försöka dra upp dem ur den avgrund som de hamnat i om inte jag.

Nä jag kan inte ge upp, jag måste orka. Jag måste hålla mig kvar jag måste försöka hitta ljuset i allt för att orka vara den som står kvar i den storm som är.

Jag är inte stark, jag är mamma och även om mitt hjärta går i tusen bitar gång på gång så måste jag fortsätta vidare.

Jag får ta alla hårda ord, jag får trösta när jag kan och när jag får tid släppa ut min ångest, rädsla och smärta. För att orka ett tag till.

Jag har nu inte bara ett barn som, mår dåligt utan två. Jag måste leda dem och mig själv ur denna storm. Jag är inte stark, utan en mamma som kämpar med allt hon har och mer därtill.

i dina gröna ögon har jag alltid sätt, all den smärta som du bär inom dig.

Du har kämpat och kämpat, men fallit mer och mer.

Med smärta i mitt hjärta har jag sätt det ske.

Jag har kämpat mot dina demoner, försökt riva dina murar och tagit emot dina slag. Tröstat dig, hållit dig i mina armar och sett hur mörkret svalt dig mer och mer. Jag har ståt stadigt kavar och låtit dina ord hagla över mig som brännande syra, utan att kunna göra något åt din smärta.

Jag har kämpat mot skolan, läkare och skrikit på hjälp. Utan resultat. Jag har på mina

bara knän bönat och bett att någon ska hjälpa dig upp de djupa hål du trillat i. Men ingen har besvarat mina böner.

Jag misslyckades och blev tvungen att skicka iväg dig, för ditt bästa. Och jag föll i ett mörker som hotar att svälja mig.

Din ilska, din smärta har tagit över, du slår hårt mot världen och dig själv. Nu är du bakom låsta dörrar och jag kan inte nå dig.

De säger att de lyssnar, att de vill hjälpa dig. Men mitt hjärta vågar inte hoppas och smärtan skär i mig.

De skyller allt på mig, de säger att jag inte vet hur jag ska vara bra för dig. De säger att alla mina försök varit för svaga och för få.

Jag står stadigt kvar, låter deras ord skära upp det som finns kvar av min själ. Bara de hjälper dig så tar jag över all smärta på mig.

I dina gröna ögon vill ja en dag se ljuset igen. Min älskade pojke, jag finns alltid här för dig.

NPF-mamma. Detta skrev jag för snart ett år sedan. Men va inte tillräcklgt stark för att publicera det då.

Sip mötet avklarad. Har suttit i ett rum med ca 10 personer som jag aldrig någonsin mött. Som konstant missförstår det jag och hans pappa säger.

Nej jag vill naturligtvis inte att vår son ska sitta på SIS, ja vi förstår att det finns andra ungdomar med riskbeteenden som han kan ta till sig. Men Just nu finns inget annat val då han är en fara för sig själv och sin omgivning.

Nu ska de ta LVU på honom. Han ska utredas vidare för att se om det är något mer. LVU ska baseras på paragraf 2 och 3. Det vill säga vårt bristande föräldraskap och hans egna beteende. Vi föräldrar måste gå en kurs för att lära oss bemöta vår son utifrån hans diagnoser. Ska jag skratta eller gråta…. Menar dom på allvar att vi inte kan bemöta vår son utifrån hans diagnoser. Att vi inte anpassat hela vår existens efter hans och lillasysters behov. Att vi inte har strukturerat vardagen till det extrema med rutiner och scheman för att det ska fungera?!?

När han utträtts på SIS ska han till ett nytt LSS boende med LVU denna gång. Att de bonde som de planerar ligger i Stockholmsområdet som han känner till och kan försvinna i månader i, har de inte lyssnat på. Han har ju autism så han kan inte rymma så lång, han kan ju omöjligt ha ”kompisar” som han kan få hjälp av.

Jag har så många blandade känslor, på ett sätt är jag glad över att han äntligen ska få någon sorts hjälp vart det än är för bonde form bara han får hjälp. Å andra sidan är jag ledsen och besviken över att det är vår förmåga som föräldrar som ifrågasätts igen. Tycker att jag trots allt borde vara van vid detta men det är som ett slag i ansiktet varje gång.

Ja jag har mina brister, jag är inte perfekt. Men jag gör allt för mina barn. Dom är hela min värld.

Jag önskar, hoppas och ber att han denna gång får rätt hjälp. Att han ska kunna få hjälp att bryta sitt destruktiva beteende.

NPFmamma

Jag ska berätta en lång och invecklad historia för er.

I Sverige finns en mängd olika tvångslagar de jag kommer att referera till är LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga) och LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Och de glapp som finns mellan dessa, samt hur min son faller mellan det stora glappet som finns.

Jag har en 14 åring (fyller 15 i december) med en mängd olika diagnoser, bla Autism och ADHD. Min son har alltid haft ett extremt utåtagerande beteende, som de senaste tre åren bara blivit värre. Han har som många andra ungdomar inom NPF en väldigt strulig skolgång och varit hemmasittare hela högstadiet i stort sätt. I mitten av maj blev situationen helt enkelt ohållbar för oss. Sonens aggressivitet gick inte längre och hantera. Det fanns inte mycket som var helt i hans pappas lägenhet då han slagit sönder det mesta. Väggar, möbler, elektronik allt förstörde han i sina aggressiva utbrott. Han började även slå sin pappa, mig kunde han inte bo med då han slagit mig riktigt ila flera gånger. Vi kom till en punkt då vi inte längre kunde hjälpa vår son och vi fick inse att vi inte var bra för varandra. Så vi tog det hjärtskärande beslutet att låta socialtjänsten SoL placera våran son.

Vi trodde att han skulle få hjälp, eftersom han inte ville ta emot frivillig hjälp från BUP eller HAB.Vi tänkte att nu blir han tvingad till hjälp vare sig han vill eller ej.

Så naiva vi var. Vi viste inte att detta var början på ännu en kamp. En kamp för att rädda vår som från sig själv.

Efter mycket fram och tillbaka fick han en plats på ett LSS boende nere i Västerås. Där var han i ca 4 veckor. Under dessa fyra veckor rymde han i stort sätt dagligen, hade sönder fönsterrutor och hotade oss med att ta sitt liv. Ingen hjälp gavs, personalen skulle kontakta BUP men efter 4 veckor hade inget hänt. En fredag kväll får hans pappa ett samtal från boendet. Sonen körs med polis till BUP akuten då han i ett av sina aggressiva utbrott slagit sönder större delar av boendet med en yxa, hotat personal och andra boenden.

På BUP akuten säger man att han inte har en psykos och inte kan tvångsvårdas enligt LPT. Boendet vägrar ta honom tillbaka och sociala jouren beslutar att LVU honom. Under tiden som detta beslut tas, lämnar sonen BUP akuten och de får inte hålla kvar honom. Han blir åter igen upp plockad av polisen och körd tillbaka till BUP akuten.

På natten körs han till ett SIS hem (ett låst ungdomsboende ). På SIS sitter han i två veckor isolerad då han är betydligt yngre än de intagna på boendet. På detta boende får han flera utbrott där han hotar med att döda personalen. Han lyckas också slita bort en kran och ett handfat.

Under denna period försöker vi få socialen i pappans hemkommun att förstå att sonen är i behov av akut hjälp. Han behöver psykologer och hjälp att bryta detta destruktiva beteende han har. Men vi får inget gehör. Han ska till ett LSS boende för han har Autism och det är där han ska vara. Vi försöker få dem att förstå att sonen behöver tvångsvårdas då han vägrar all frivillig hjälp. Men vi får tvär NEJ.

Vi får prata med LSS handläggaren som ska hitta ett nytt boende till våran son. Men det visar sig att LSS inte fått all i formation, de vet inte alls varför han inte kunnat vara kvar på hans förra boende. Vi blir lovade att detta nya boende ska ha kompetens att kunna hantera hans aggressivitet och att det inte kommer vara några problem.

Han flyttas till ett nytt boende uppåt i landet. Det första han gör när han kliver ur bilen är att rymma. Han är borta i 5-6 timmar utan att någon letar efter honom. Ca 4 veckor är han på detta LSS boende. Under dessa fyra veckor har han hunnit göra sig skyldig till flera brott. Skadegörelse av privat egendom, startat brand i buskage och papperskorgar samt vandalisering av bilar, våldsamt motstånd samt olaga hot. Det som fick detta boende att ge upp var när han satte eld på sitt rum. Han packade sin väska med lite kläder, hans bilder på familjen och sin högtalare. Satte eld på byrån och gick.

Han blev gripen av polis och omedelbart omhändertagen.

Idag sitter han på ett SIS boende i Stockholms området. Han har suttit där i ungefär en vecka i isolering, idag fick han komma ut på avdelning. Han har under veckan lyckats slita sönder ytligare ett handfat, han har haft sönder två telefoner och hotat personal.

Imorgon har vi ett SIP möte med socialen och LSS. Socialen vägrar LVU för han har diagnoser, de skyller hans beteende på diagnoserna. Han kan inte tvångsvårdas av BUP då han inte är psykotisk.

Min son behöver vård för att bryta ett destruktivt beteende. Detta måste ske i låst regim då han vägrar all frivillig hjälp. Men ingen vill hjälpa för det är inte deras bord.

Jag är rädd, trött, ledsen, besviken och tappar hoppet mer och mer.

Vad händer när sonen i ett av sina aggressiva raseriutbrott har ihjäl någon eller sig själv. Vad ska vi säga då? Är det hans diagnoser vi ska skylla på?

Det står i media gång på gång om föräldrar vars barn blivit omhändertagna pga att de har autism, ADHD eller andra diagnoser. För att föräldrar anpassar och gör vardagen så kravlöst och förutsägbart som möjligt för att hjälpa sina barn. Men när man som förälder desperat ber om hjälp för att rädda sitt barn från sig själv då får man ett slag i ansiktet.

Det känns hopplöst just nu. Deras förslag är att han ytligare en gång ska placeras på ett LSS boende. Vilket betyder att om ett par veckor så är vi här igen. Jag hoppas bara att han inte ska förstöra hela sitt liv genom att ta någon annans.

Såhär ser det skyddsnät som ska skydda våra ungdomar från sig själva ut. Den gäller enbart om du inte har diagnoser uppenbarligen.

Jag vill inte att min son ska vara bakom lås och bom. Men är det de som krävs för att rädda honom från sig själv, så kommer jag fortsätta kämpa för just det.

NPF mamma

Ni får gärna dela så att fler blir medvetna om hur det ser ut för våra ungdomar som behöver extremt mycket hjälp. Det måste finnas något sätt att ge dessa ungdomar den hjälp dom behöver om verken LPT eller LVU är ett alternativ.

Du vet inte hur stark du är, förrän stark är det ända val du har.

Men just nu känner jag mig inte alls stark.

Just nu är allting svart och snärta är allt jag känner. Min själ blöder och mitt hjärta har krossats i en miljon bitar. Det ända som finns kvar är rädsla, ilska, ångest och tomhet.

För några veckor sedan fick jag och barnens pappa ta det värsta beslutet i våra liv. Att SoL placera våran älskade pojke. Han är nu på ett Lss boende långt ifrån oss, med risk för att bli Lvu:ad Pågrund av eget beteende.

Vi har gjort ALLT vi kan, men utbrotten är för många, för stora och för våldsamma och han är en fara för sig själv och andra.

Vad gör man? Hur kunde vi misslyckas så totalt med att rädda han från det mörker han hamnat i?

Hur lever man med visheten att man inte längre är bra för sitt eget barn?

Just nu är allting svart. Jag försöker se ljuset i slutet av tunneln men det är svårt, otroligt svårt.

Men stark är just vad jag måste vara, för honom, för mig själv och för min dotter.

Ta hand om er NPF-mamman

Kaos…. socialen, polisen och åter igen ingen skola.

Här står vi igen…. vad gör vi? vem kan hjälpa? Finns det något vi kan göra?

Mörkret har tagit över igen, finns ingen gnutta av ljus kvar. Du faller längre och längre och vi vet inte längre hur vi ska hjälpa dig ur det djupa hålet du trillat ner i.

14 år och ligger på golvet under skrivbordet. För du vet att den här gången gick det åt helvetet ordentligt. Du förstår allt för väl, du vet att det du gjort inte går att få ogjort.

Du tror inte att vi älskar dig, hur kan vi göra det undrar du. Jag har förstört allt, säger du medans tårarna rinner på din kind. Det är så mycket fel på mig, det bästa är om ni bara skiter i mig…. säger du och tittar inte på oss.

Vi försöker förklara, försöker få dig att förstå. Att inget du gör kan få vår kärlek till dig att dö.

Men i mörkret finns bara smärta och en röst som ständigt påminner dig om dina misstag.

Rädslan, smärta och ilska är som taggar i mitt bröst. De låter mig inte andas, inte sova och tankarna surrar som arga bin i mitt huvud.

Nu står vi här igen, allting är kaos. Vad gör man när allt går åt helvetet? Man fortsätter kämpa, man ger aldrig upp. Man går på möten med soc, skola, lss och bup. Men ingen har några svar att ge, ingen kan hjälpa för det är inte deras ansvar.

Men vi ger inte upp, för vi kan inte ge upp…. så vi fortsätter slås fast allting känns hopplöst.