Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för det är då jag behöver det mest.

Det finns ingen som fult ut  kan veta hur människor med funktionsnedsättningar mår. De ända som vet är individen själv, det är bara genom deras ord som vi får en glimt in i deras värld.

Som mamma till två barn med speciella behov, är jag konstant ute efter något som kan få mig att förstå dem bättre. Ibland ger de mig inträde till deras värld, genom att med några få ord förklara vad de känner eller tänker.

Under mina studier till lärare läste jag denna bok Barnsamtal: den framgångsrika samvaron och samtalets betydelse för barn med samspelssvårigheter skriven av: Emilie King. I den fanns en underbar dikt som jag vill dela med er. Varje gång jag läser den får den mig att gråta, för den ger mig en liten inblick i mina barns vardag. Den får mig alltid att tänka på ordspråket ”älska mig mest när jag förtjänar det minst, för det är då jag behöver det mest” ” ett ordspråk jag försöker leva efter. För när deras beteende är som värst, är det när de behöver mig som mest. Det är då de behöver veta att jag är stark nog att stå kvar och hjälpa dem igenom stormen.

Jag hoppas att ni tycker om dikten som är skriven av: Rayan Hughes

EN HELT VANLIG POJKE

Hjälp mig, mamma! Dig kan jag be!

Det finns nåt inne i mig ingen kan se.
De skyller på dig när jag är stygg. Och tror jag blir snäll bara du är sträng.
Vad vet de om allt ditt slit och all vår sorg. Om våra böner till Gud: vad för fel har vi gjort?

Jag sparkar och slår, mamma, när jag är rädd och plågad..
Jag vill inte slå, jag vill vara hygglig. 
Ha tålamod, mamma, du ,måste hjälpa mig.
De andra tror att jag kan om jag vill.
De förstår inte att jag inte klarar av det jag vill.Men mamma och pappa vet att jag vill och älskar mig fast det inte blir som jag vill.

Allt hade varit så lätt om jag inte hade haft Tourette.
Jag drar i mitt hår och tuggar på skjortan.
Jag sparkar och slår och jag räknar till fjorton.
Jag skäller och skriker och är ganska hemsk.
Och kan inte sluta förrn jag fått medicinen.
Sen kysser jag dig på näsan och måste göra det igen: 
För allt måste ske vid rätt tid, och när Touretten vill.

Men i morgon mamma, då ska jag va snäll!
Bädda säng?  och borsta håret och tänderna? Klart jag gör! 
Jag ska bli så duktig,mamma, vänta bara och se!
Jag ska göra allt för att få lugn och ro. 

Inte reta min bror, leka fint och tyst.
Sitta fint på min plats när skolklockan ringer.
Inte bråka, inte sparka, inte slå och inte knuffa.
inga flera busiga påhitt.

Nej, jag lovar dig att jag ska bli en helt vanlig pojke.

Hjälp mig, mamma! Dig kan jag be!
Den vanliga pojken kan väl du se?
Hjälp mig att visa honom för de andra.
Hjälp mig att visa att bakom  Tourette,
Finns en bra pojke som är rätt okej.

Av: Rayan Hughes citerad ur boken:Barnsamtal: den framgångsrika samvaron och samtalets betydelse för barn med samspelssvårigheter skriven av: Emilie King.

 

 

 

Tankar, en tidig måndagsmorgon….

Hallå kära läsare.

Nu var det tag jag skrev. Det har varit fullt upp här hemma den senaste veckan. Sonen har kämpat som bara den och kan nu andas ut i en hel vecka. Dottern är sur som ättika över att hon inte får gå på fritids under höstlovet. Min man har jobbat i en hel vecka (hans arbetsdag är 12 timmar lång) för att kunna få ledigt denna vecka. Själv har jag jobbat mig igenom hela förra veckan, magen är inte riktigt på topp och det känner hela kroppen av.

Igår kväll tittade jag på Måns Möllers föreställning ”Jävla pajas- det här skojar du inte bort”, den gick på SVT1 kl 21:00

Måns berättar om sin son Viggo som har fått diagnosen Autistisk syndrom. Han blandar komedi med allvar och det funkar utmärkt. Jag har nog inte skrattat och gråtit så mycket på en och samma gång. Jag rekommenderar att ni ser den.

men pjäsen fick mig att börja tänka på hur det varit för oss, vår resa fram till nu. Och jag inser att trotts jobbiga stunder, då det känns att man kommer kvävas av alla ”problem” så skulle jag aldrig byta bort mitt liv.

Jag har två underbara barn och en underbar make. Livet är inte alltid lätt men vem har sagt att det ska vara det?

Jag började även tänka på den okunskap som finns kring mina barns och min mans svårigheter. Tanken med denna blogg var och är att dela min vardag med er, så att ni får veta hur det kan vara att leva som mamma till barn med dessa svårigheter. Men det känns inte som tillräckligt.

Vi föräldrar möts dagligen av människor som på något sätt kritiserar oss, ibland kritiserar de utan att var medvetna om det.

När jag har berättat om mina barns svårigheter har jag fått kommentarer som:

”det växer ju bort”- nej det gör inte det, det växer inte bort. Min son föddes med Autism och han kommer leva med det resten av sitt liv.

”men alla barn har svårt att sitta still”- ja det är sant att alla barn har en period då de inte kan sitta så länge, oftast går den perioden över. Men nu pratar vi inte om lite rastlöshet, utan ett barn som inte kan sitta i mer än någon minut åt gången, om det så är på bussen,matsalen eller samlingen.

”sätt gränser…, du är för snäll”- vi har gränser, rutiner och regler för att få vardagen att fungera. och nej jag är inte för snäll, jag vet vad mina barn klarar och vad de inte klarar.

”bara för att de har svårigheter, kan man inte bete sig hur som helst”- Nej det kan man inte, men det finns en anledning bakom vissa beteenden. Jag har aldrig låtit mina barn bete sig ila, men jag har förståelse för att de ibland inte hinner stoppa sig själva.

ja fördomarna om barnen och oss föräldrar är många. Hur gör vi för att förändra detta? Vi är många föräldrar som kämpar, det har bildats en organisation som heter ”BARN I BEHOV- Jag finns också” vi har föreningar som Attention. Men på något sätt når vi inte hela vägen.

Jag ser mina barn kämpa, VARJE DAG, VARJE MINUT, Mot sig själva, mot samhällets fördomar och för att passa in i ett skolsystem som är skapad efter det ”önskvärda barnet” …. och jag känner mig maktlös, Arg och förtvivlad.

Hur gör man skillnad, hur förändrar man människors bild av världen? Hur ger jag mina barn hopp? då mitt snart är slut.

Bara tankar från en NPF- mamma en tidig Måndags morgon i Oktober

Ibland så händer det!!!

Det finns dagar som är lika sällsynta som snö en varm sommardag. Det är dessa dagar som ger mig hopp, när det känns som jag kommer att drunkna i alla svårigheter.

En vanlig morgon här hemma består i att jag tjatar, tjatar och tjatar, för att de ska klä sig, borsta håret, borsta tänderna osv.

Det slutar alltid med att jag klär på dem under protester, borstar håret på en skrikande dotter och tandborstningen brukar jag skippa på morgonen.

Men idag gjorde de ALLT och det utan att jag behövde tjata en enda gång.

Sonen vaknade kl 05:40 (han skulle upp kl 06:00), han fick sin medicin och klädde sedan på sig utan protester. Dottern väckte jag kl 05:45 och sa att hon kunde ligga i 15 min (ställde timstocken). Jag höll på att svimma, när hon kom ut 10 min senare och var påklädd!!  Jag trodde jag drömde när hon kom med hårborsten och bad mig borsta hennes hår. De till och med borstade tänderna utan att jag bad dem.

Min morgon var helt underbar ☺️ Det går inte ens att beskriva hur lycklig jag är över det.

Hoppas ni också haft en fin morgon idag

Söndags…..krig!

Idag är det söndag, det betyder dusch dag här hemma.

Det är dusch dag varannan dag men alltid på söndagar. Varje söndag tvättar jag deras hår (det blir inte 100% rent när de gör själva). Två gånger i månaden klipper vi naglarna också.

Enkelt kan man tycka. Men det är inte fallet här hemma. Det är fullkomligt kaos innan jag lyckas få in dottern i badrummet och i duschen. Jag är alla fula ord hon kan komma på och lite till. Hon ska flytta, hon hatar mig och jag är helt enkelt det värsta som finns. Allt detta enbart för att hon behöver dusch och tvätta håret. Sonen är inte lika verbal som syrran, men han morrar och fräser en del han också.

Inte blir det bättre när håret ska borstas ut. Vi har en speciell borste för att reda ut håret, balsam spray och hår olja allt för att underlätta.

Men det värsta de båda vet är nog att klippa naglarna. De skriker, sparkar och slås. Men tillsist lyckas vi alltid komma till en kompromissa. Idag fick sonen en skål chips och dottern nagellack.

Men när allting sen är klart, då är de nöjda och stolta över sig själva.

Och mamma hon är glad, nöjd och helt slut!!
Vi har fredags kaos….nej mys var det ju.
Lördags tjafs…. Nej godis var det ju.
Och söndags krig…

Hur såg eran söndag ut?

IMG_0144.JPG

Sjuk mamma….. Oroliga barn😞

Att leva under konstant stress, gör att kroppen inte orkar i längden.

Jag fick min första stressrelaterade sjukdom när jag var 16 år. Idag har jag många olika sjukdomar som påverkar varandra

Magsår, IBS, anemi, migrän osv
Magbesvären blir inte direkt bättre av det stressiga livet jag lever. Kroppen tar inte upp tillräckligt med Järn och andra viktiga ämnen som kroppen behöver. Vilket i sin tur gör att immunförsvaret praktiskt taget inte existerar.

Så nu är jag åter igen sjuk. Magsjuka denna gång. Vilket innebär att det kommer dröja månader inan min mage fungerar ”normal” (så bra det nu kan bli för mig) igen.

Tur i oturen är väll att barnen har kortids vecka vilket underlättar mycket. Barnen blir även väldigt oroliga när jag blir sjuk. Speciellt magsjuk, då jag oftast blir väldigt dålig.

Sonen mins fortfarande att mamman fick åka ambulans när hon hade ont i magen. Även om det var närmare 7 år sedan det hände.

Hoppas att jag mår bättre snart, orkar inte och har inte tid att vara sjuk. Sen vill jag inte se barnen så ängsliga.

Hoppas ni har det bättre.

Från punkt A till B, hur svårt kan det vara?

Detta med taxi är ett ständigt problem. Taxin som inte dyker upp, som kommer försent och som helt enkelt inte vet vart de ska. eller det värsta av allt som släpper av barn på fel plats.

Att det händer någon gång ibland kan jag ha förståelse för, men när det blir en vanesak är det inte okej. Det är barn vi pratat om torrs allt, barn som av olika anledningar inte själva klarar av att ta sig från punkt A till B.

Jag vet att mina barn blir jätte stressade över att taxin alltid är sen till och från skolan. Det har även hänt att den helt enkelt inte dykt upp eller att de lämnar av barnen på fel ställe.

Nu åker mina barn bara taxi 6 gånger i månaden var. men jag som förälder förutsätter att mina barn kommer från kortids till skola och tvärt om utan att de kommer till skada.

Jag läste nyss en annan NPF förälders blogg (http://munderbar.wordpress.com), där berättar hon om en 9 årig pojke med autism och utvecklingsstörning som vid två tillfällen har avlämnats av sin taxi på fel adress!!

Jag önskar att jag kunde säga att detta förvånar mig, men jag har själv erfarenhet av detta.

Förutom mina barn som har sina svårigheter och nu åket taxi från och till fritids. Har jag en storebror med utvecklingsstörning, gravt synfel (ser ca 0,5 m utan glasögon ca 1m med) samt epilepsi och lite annat. Han har åkt taxi till och från sina olika sysselsättningar sen jag var liten, och problem som dessa var och är fortfarande ett stort problem.

gå gärna in på länken och läs blogg inläget.

Men hallå, taxibolaget, hur svårt kan det vara att inte tappa bort barn med autism under skolresan?!.

Dela den vidare så att vi alla kan uppmärksamma taxibolagen på detta. Vi kräver inte en ursäkt utan förändring, innan någon skadas allvarlig/ NPF Mamma

Syskonkärlek…..?!

Mina barn älskar varandra, det vet jag. Lillasyster följer med storebror på toaletten eller köket, när han inte vågar gå själv. Storebror skyddad och försvarar sin syster i skolan mot alla som är elaka mot henne. Så jag vet att kärleken finns där.

Men större delen av tiden är det krig mellan dem. Då menar jag inte ge-mig-dosan-du tog-sista-kakan gräl.
Utan jag ska döda-dig-strypa-sparka-bita-dig krig.

Det börjar från det att dom öppnar ögonen tills de går och lägger sig, de pausar inte ens när de sover (båda pratar i sömnen, vanligaste frasen de säger är sluta dumma….j/v).

De bråkar om precis ALLT!!
Dagens konversation vid frukosten

J- mamma han tittar på mig!
J- sluta titta på mig!!
V- jag tittar inte på dig!!
J-jo det gör du!!!
V- nej, mamma jag tittar inte på henne.
Jag- sluta nu och ät er frukost.
V- jag hatar dig du är inte min syster!!
J- jag ska slå sönder din mobil!
V- jag ska Slå sönder dig!
Jag- SLUTS NU!
J och V- jag hatar dig du är inte min mamma mer.

Underbart… Inte!! Så här är det hela dagen lång, och mamma är alla fula ord de kan komma på. För att inte nämna alla sparkar och slag man får ta när man går i mellan dem så de inte ska slå ihjäl varandra.

Men när de är på kortids så saknar de varandra. Och kan inte vänta tills det är fredag så se kan ”leka”. Sen börjar de skrika och bråka och slänga saker på varandra så fort de kliver inför dörren.

Är det detta som kallas syskonkärlek? För jag står inte ut med all denna SYSKONKÄRLEK!! 😁

Det konstigaste är, att det på något sätt alltid är MITT fel!? 😳

Berätta gärna om era upplevelse om syskon kärlek. Är det såhär det är med alla syskon?

Båda mina har ju svårigheter och är väldigt viljestarka (envisa som åsnor). Allting ska vara på deras sätt, annars går världen under.

Hoppas ni får en fin dag önskar
en förvirrad NPF Mamma

Glöm inte att prenumerera på bloggen.

Hur gör man för att orka?

Alla har vi perioder i livet som är prövande på olika sett.

Som förälder till barn med speciella behov, lever man under konstant stress.

Det är möten med skolan, Bup, lss, hab, försäkringskassan osv. Sen har man ett jobb som måste skötas (eftersom man måste bo och äta), hemma ska det städas, lagas mat, tvättas, diskas osv. Utöver detta ska det ordnas scheman, läxor, få barnen att duscha (här hemma är det krig för att få barnen att duscha), sova osv.

Allt detta är vardagsmat för oss, sen kommer det även svåra perioder (som när bilen går sönder).

En vanlig fråga som jag brukar få, när jag försöker förklara vår vardag är. Hur orkar du?

Svaren brukar bli ”man lär sig, jag har inget annat val eller man få ta en dag i taget”

Men faktum är att jag inte orkar. Jag är trött JÄMNT, stressad KONSTANT och TOTALT utmatad.

Jag bryter ihop ungefär en gång var tredje månad. Gråter, skriker och undrar varför livet är så orättvist som har gett mina barn dessa svårigheter.

Sen tar jag mig samman och påminner mig själv om alla de bra stunder som vi faktist har. Alla de underbara saker som jag faktist har. Två underbara barn och en underbar man. Ett jobb, hem och mat på bordet.

Och så börjar jag om igen tills jag faller nästa gång.

Min största rädsla är att jag en dag kommer falla utan att kunna resa mig så lätt. Den där berömda väggen har kommit väldigt nära ett par gånger.

Hur gör man för att orka?
Jag försöker ta vara på alla stunder som jag kan få för mig själv. Som promenaden till och från bussen (till och från jobbet). Gå upp två timmar innan barnen för att fixa mig i ordning samt äta frukost i lugn och ro.
Jag försöker läsa en bra bok på kvällen när jag väntar på att barnen ska sova.

Men man måste hitta sitt eget sätt att ta igen sig. Och få varenda liten minut att räknas.

Hoppas ni hittar era egna stunder av lugn. Dela gärna med er av era tips.

Glöm inte att prenumera på bloggen/Npf mamma

IMG_0017.JPG Läs mer

Ibland är det svårt att hitta ljuset i mörkret……

Om denna vecka började dåligt, så är det inget jämfört med hur det slutade.

Vi är beroende av bil, då både barnen och min man T tycker det är jobbigt att åka kommunalt. De tycker det är jobbigt med alla människor, att passa tider och alla ljud/lukter. Så bil underlättar för oss både när det gäller detta, men även när vi ska till BUP och T ska till sin Psykolog. Sen så har T ett jobb där han börjar vid 3 tiden på morgonen och slutar 12 timmar senare. Vi har haft en gammal skrotbil det senaste året, ett spontanköp av T efter att våran andra bil slutade fungera i julas.

I torsdags morgon åkte T till jobbet som vanligt. Strax efter kl 03:00 rigide min mobil, jag hörde på rösten att något hade hänt. Mycket riktigt, det visade sig att bilmotorn hade smällt och börjat brinna när han precis hade parkerat. Som tur var hade han kommit till parkeringen som är bemannad och kunde snabbt få hjälp. Han klarade sig utan fysiska skador, men tyvär inte lika bra psykiskt.

En sådan upplevelse kan vara jobbig för många, men det går över ganska snabbt. Om jag tänker utifrån mig själv så vet jag att jag hade reagerat starkt, men kommit över detta rätt så snart.  Min man håller just nu på med sin utredning, det lutar mot en dubbeldiagnos (Aspbergers/ADHD) och eventuellt något mer. För honom är detta inte något som går över efter en eller två dagar, detta är något som han kommer att må mycket dåligt över i månader.

I torsdags lyckades jag få hem honom från jobbet, ditt han åkte direkt efter allting som hänt. Det är otroligt svårt för honom att avvika från det som är planerat, i detta fall var planen att han skulle jobba. När han kom hem skakade han och hostade okontrollerat och hade svårt att andas. Läkaren konstaterade att andnings svårigheterna enbart var orsakad av stressen och chocken. Han sov inget på hela natten, han var uppe och vandrade och ältade det som hänt. Jag sov inge jag heller då jag var så orolig för honom, problemet är att han inte kan dela sina känslor. Han kan inte riktigt sätta ord på det han känner och det gör att han sluter sig fullständigt, och när detta sker når jag honom inte hur mycket jag än försöker. Omgivningen märker inte när detta sker, för utåt verkar han oberoende nästan kall som om det som hänt inte rör honom i ryggen. Tack och lov kunde jag vara hemma med honom i torsdags (jag har tur som har förstående chef och kolegor).

När dottern vaknade på torsdag så var pappa hemma, vilket inte alls stämde för henne och inte blev det bättre när vi berättade vad som hänt (modifierad version så klart). Det blev inte en bra dag för henne, fick även tala med hennes lärare för att förklara att hon kunde vara något distraherad under dagen. Tur var ändå att sonen inte var hemma utan på kortids. I fredags fick han reda på vad som hänt (modiferad version även här), sonen fick ett panikångest anfall och tyckte inte att vi skulle ha någon bil igen.

Idag har det inte varit en mycket bättre dag, vi hade ett kalas inbokat som verken barnen eller T ville missa. Så vi åkte buss ditt och det gick ganska bra, men vägen hem var inte lika lyckad. V fick ett panik anfall och var övertygad om att någon skulle ta honom, T bröt ihop över att vi inte har någon bil och J förstod inte varför man måste vänta på bussen och fick ett av sina utbrott. Hem kom vi i alla fall….

Idag kraschade även min mobil, och jag blev tvungen att formatet om den. Alla numer och kalender inställningar är borta. Nu måste jag försöka få tag på alla myndighets numer igen. Jag är beroende av mobilen för att hålla koll på alla T:s möten med läkare och Psykolog, möten med barnens skola och läkare samt mina egna jobbmöten

I morgon är en ny dag och jag hoppas den blir bättre, är lite orolig över att T ska åka buss till jobbet. Idag passade vi på att kolla var bussen gick, de har byggt om på stationen så hållplatserna är inte på samma ställe. Vi har även kollat tidtabellen flera gånger och räknat hur lång tid det tar hemifrån oss till station.

Jag håller tummarna och hoppas allting blir bra. Hoppas att eran vecka varit bättre än vår kram

Glöm inte att prenumerera på bloggen, då får du medelande varje gång den uppdateras. Hälsningar NPF Mamma.

 

Stöd är en förutsättning för att orka….

Att få stöd på olika sätt är en förutsättning för att personer med olika svårigheter ska kunna komma vidare, så långt är nog alla överens. Men vilket stöd behöver deras anhöriga för att hjälpa dem komma vidare.

När mina barn fick sina diagnoser, så fick vi äntligen hjälp. Vi fick gå på föräldrar utbildning på Autism centret för små barn (i Stockholm). Barnen fick hjälpmedel och vi fick tips på hur vi kunde lägga upp vardagen för att underlätta för oss och för dem. Men när kurserna var slut, och hjälpmedlen utdelade så var föräldrar stödet slut.

Jag tror att man som förälder alltid har en inneboende oro över sina barns framtid. När mina barn fick sina diagnoser, vart inte den oron precis mindre. Jag oroade mig nu över hur de skulle klara framtiden. Samt hur deras framtid skulle se ut, skulle svårigheterna bli fler, eller skulle de lära sig hantera dem med tiden.

När vi berättade för släkt och vänner om barnens diagnoser, var reaktionerna många. Många var förstående och tyckte att vi tagit rätt beslut när vi utträdde våra barn, Andra var inte fullt lika förstående. I början försökte vi förklara när vi möttes av kommentarer som ”det går över, men så är ju alla barn, eller nu har ni stämplat dom för hela livet”. Men man tröttnade snabbt på att prata inför döva öron.

När barnen var yngre var det lättare att hantera deras utbrott när vi var bort bjudna, det var på något sätt acceptabelt att en 4-5 åring fick ett utbrott. Men när barnen blev äldre så blev det svårare för omgivningen att förstå deras svårigheter. Sen blev inte sonens svårigheter bättre, utan värre och mer framträdande. Med tiden blev det enklare för oss att inte förklara att inte lägga ner energi som vi behövde till annat, på att få människor att förstå.

Med tiden blev vi mer och mer isolerade som familj, vi orkade helt enkelt inte anstränga oss. Det tog för mycket energi att hela tiden, förbereda för att sedan se det gå åt h….e för att det som någon sagt inte blev så. För mina barn räcker det inte att tala om vart vi ska, de vill veta vem som kommer vara där och hur länge vi ska vara där. Ska det serveras något att äta, måste vi veta vad det är så att vi kan ta med oss något vi vet att de äter. För det mesta sitter barnen bara hos oss och vågar inte prata eller interagera med någon de inte känner väl. Även om de känner människorna tar det lång tid för dem att våga släppa mamma och pappa.

Ditt jag vill komma är, att vi alla behöver stöd i våran föräldrar roll. Som förälder till barn med speciella behov är vi beroende av stöd för att orka vidare. Men inte vilket stöd som helst, utan från människor som förstår. När man kan berätta för någon om de jobbiga stunder men även om bra stunder utan att behöva förklara, då mår man bra.

Förra vintern nådde jag verkligen botten. Sonens Sömnsvårigheter nåde max och han sov väldigt lite eller ingenting alls på 3 månader. Sen vart det inte bättre av att det var mitt i julledigheten och BUP inte hade öppet som vanligt. Det var nog svårt för många i vår omgivning att förstå, man tycker ju att ett barn som inte sover borde krascha någon gång. Men det gjorde han inte, utan det var vi som krascha. Sömn bristen påverkade även hans svårigheter som inte direkt blev bättre. Sonen väckte även sin syster när han fick stora panik utbrott då han inte kunde sova fast han försökte, vilket lärde till att dottern inte sov och hennes svårigheter vart värre. Jag mådde så dåligt över att inte kunna hjälpa min sone eller dotter. Vi mådde alla dåligt och jag visste inte vad jag skulle göra, det var en fruktansvärd känsla.

Mitt i allt detta kaos hittade jag ljuset i mitt mörker. Det var en grupp på Facebook som vände sig till förädlar som hade barn med speciella behov. Att få komma in och läsa andras upplevelser, tankar och kommentarer fick mig att inse att jag inte var ensam. Första dagarna bara läste jag inlägg och kommentarerna, sen vågade jag själv skriva mitt första inlägg som möttes av förståelse. Känslan jag fick av mötas av så mycket förståelse, tips och råd var enorm, den går inte att beskriva. När man låg vaken på kvällarna och väntade på att sonen skulle somna utan framgång, fanns det alltid någon där på andra sidan skärmen som gick igenom precis det samma som jag.

Under det senaste året har jag hittat några flera sådan grupper, jag har lärt mig mycket om hur det kan vara. Jag blir glad när jag hör om andras framgångar, jag får stöd i de tunga stunderna och jag känner mig äntligen som en bra förälder. När mina barn lyckas med något kan jag dela detta med andra och de förstår min enorma glädje, över något som för andra är vardagsmat.

Jag hade aldrig trott att man kunde känna sådan samhörighet med människor man aldrig mött, men det gör jag nu. De må vara bilder och ett namn på en dator eller telefon skärm, men de är dom som får mig att orka vidare i de jobbigaste stunder.

Jag vet att jag är stark och att jag kommer kämpa för mina barn tills jag inte har något mer att ge. Vägen hittills har varit svår och lång, men jag vandrar inte den ensam jag har många som vandrar den med mig och tillsammans är vi stark.

Ni vet det där ordspråket på  engelska ”It takes a village to raise a child” som på svenska blir något i still med ”Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn.”  Jag kan se poängen i den. För utan byns stöd blir vägen fram till mål mycket svårare.

Jag vill här med tacka, alla finna underbara människor i de grupper som jag är med i. Ni betyder mycket för mig även om vi aldrig mötts, så är ni ett stort stöd för mig i min roll som förälder. Ni finns där i bra stunder och i dåliga stunder och det är jag tacksam för.

Ha en underbar dag alla fina människor där ute.

quotes-about-hard-life-hard-life-599520145122524765501004487_sbig

 

OBS! bilderna är tagna från internet.