Igår så fick min man äntligen svar på sin NPF- utredning. Efter ungefär 1,5 år så vet vi nu att han har Aspbergers syndrom.

Många har under året som varit, undrat varför han valt att göra en utredning. Han har fått både positiva och väldigt negativa kommentarer kring detta.

Svaret till varför är inte helt okomplicerat. T säger att han alltid känt sig annorlunda, han har alltid känt sig ”dum” när han inte fullt ut förstått något som andra greppat direkt. Han berättar att skolan var en mardröm, då han inte alls hängde med. Matematiken var det ämne som han gillade mest, då han har ett stort intresse för siffror. Men det var även den jobbigaste lektionen då han inte kunde redovisa sina uträkningar för lärarna, detta ledde till att lärarna antog att han fuskat till sig svaret.

T berättar att han hade kompisar, men att han ibland kände sig ”dum” när han var med dom. Inte för att de fick han att känna så, utan mer som en inneboende känsla att inte duga till. Detta gjorde att han oftast drog sig undan.

Men det var inte förrän barnen fick sina diagnoser,som han började fundera på om även han hade en diagnos. T säger själv att han känner igen sig mycket i barnen. Något som han inte alltid upplever som positivt, då han inte vill att barnen ska känna sig utanför som han gjort.

Nu har han äntligen fått svar på sina frågor, och kan få hjälp att hitta strategier för att hantera sådant som är svårt.

Igår när vi var på väg hem, efter att han fått svaren frågade han mig om jag tyckte om han trots att han har Aspbergers. Svaret är enkelt: han är exakt samma person som han var dagen innan, det ända nya är att han har ett namn på det som är svårt.

Och trots att livet ibland kan vara väldigt jobbig, så älskar jag honom. Livet med han och barnen är aldrig tråkig. Varje dag är en ny utmaning och ett nytt äventyr på gott och ont…..