jag har under den senaste tiden kämpat med skolan, då situationen för min pojke blivit ohållbar.

I måndags var det dags för möte med rektorn och lärare. Efter 1,5 timme blev vissa ändringar bestämnda, ändringar som innebär att min son har vuxen stöd under alla sociala situationer. 

Under mötet blev det väldigt tydligt att rektorn vill hitta någon eller något att skylla sonens svårigheter på. Det var inte förän jag klart och tydligt förklarade att jag skulle få gå högre upp om jag inte tyckte att min son fick rätt hjälp, som hon började komma med förslag på ändringar. 

Resten av veckan har flutit på bra, de fungerade till och med torsdag och fredag då ordinarie lärare och resurs var bort. 

Idag var första gången på väldigt länge då jag hade en glad kille. Inga utbrott, inte ens ett litet. Han pratade och valde att vara med oss och stängde inte in sig i sin värld. 

Trots allt detta, vågar jag inte hoppas. Oron ligger som en klump i magen, tankarna snurrar i huvudet. Jag vill tro att det nu kommer vända, men det är något som skriker inuti mig ”var på din vakt” en känsla av att detta bara är tillfälligt. 

Av erfarenhet vet jag att det kan gå väldigt fel väldigt snabbt. 

Men idag njuter jag av att få se en liten skymt av min glada kille.