Nu har nästan en hel skoltermin gått och det är inte mycket som fungerat. 

Min dotter som alltid älskat skolan, har nu börjat hata skolan. Sonen har inte varit i skolan många dagar denna termin och är inte långt ifrån att bli hemmasittare. 

Dessa senaste månader har varit ett helvete. Sonen känns nästintill omdeicinerad och inte blir konfliktera hemma och iskolan bättre av det. 

BUP har inte varit mycket till hjälp, då det varit näst intill omöjligt att få en tid. Två månaders väntetid för vad de kallar en akut tid. Det är ju så man börjar gråta. 

Jag förstår att det är mycket för barnen, med min och pappas skilsmässa och allt. Men vi har bra rutiner och samarbetar bra kring barnen. Vi äter middag tillsamans varje söndag för att visa barnen att vi fortfarande är en familj trots att vi bor på olika håll. 

Men sone är den som mår sämst. Många agresiva utbrott och försök att skada sig.  Han ger sig på mig och sin syster fysiskt och har nu blivit så stor och stark att jag knappt kan stoppa honom. 

Idag stack han från skolan efter en konflikt med läraren. Skickade sms till mig ” drar nu, kommer inte hem” stängde av mobilen så vi inte kunde spåra eller nå han. Han va borta i ca 1,5 timme, innan vi hitta honom. Nu är han hos sin pappa, för att få varva ner. 

Mitt mamma hjärta blöder, hur ska jag nå min pojke. Han är inne i ett mörker där vi inte kan nå honom. Jag och hans pappa står handfallna och vet inte hur vi ska hjälpa honom. Han skulle behöva prata med någon, men eftersom han är 12 får vi inte tvinga honom. Habiliteringen kan inget göra mer än att skriva ut hjälpmedel. 

Ibland känner man sig inte så stark som mamma. Men man kämpar vidare för sina barn. 

Livet är en berg och dalbana, ibland finns det flera berg än dalar. Hoppas livet är något lättare för er därute just nu. / NPF mamma